Janne min vän (spolier-varning)

När jag läste Peter Pohls roman Janne, min vän kunde jag inte lägga ifrån mig boken, eftersom jag tvunget ville veta hur det gick. Då hade jag ändå läst Nikolajevas bok Barnbokens byggklossar innan där mycket av händelseförloppet tas upp, däribland slutet, så det kanske var lite ”förstört” (precis som det kanske blir för den som inte läst boken men som läser den här blogg-texten). Jag tänkte här fundera på hur det kommer sig att Janne, min vän var så fängslande. Jag tänker speciellt på två saker, nämligen de luckor som finns, men också de ”sammanträffanden” som boken är full av.

Man skulle kunna säga att det finns två sorters luckor i berättelsen. Historien återberättas ju av Krille och börjar när några poliser undrar över Jannes tillhörigheter. Eftersom Janne sagt att man aldrig ska snacka med snuten känner sig Krille osäker på vad han får och inte får berätta. Det är ju inte förrän i slutet som polisen tar fram Jannes armband, och även om vi liksom Krille länga misstänkt att det gått illa för Janne förstår vi först då med stor säkerhet att det gått illa. Den första luckan har alltså att göra med att Krille väljer ut vad han ska berätta för polisen. Samtidigt får vi ju dock följa Krilles tankar och funderingar, vilket gör att vi får veta mer än vad han egentligen säger till poliserna. Den andra luckan har att göra med att Krille inte själv är helt på det klara med vad som hänt.

Men det är med hjälp av det jag kallar sammanträffanden som gör att vi försöker fylla ut luckorna. Jag tar bara några exempel för att belysa vad jag menar. Vi får tex veta att Berras farsa är alkoholist och brukade slå honom, därför tänker vi först att det antagligen är det som hänt. Vi får också veta att Janne klarar omöjliga stunt – som att cykla på ett 59 mm broräcke. När Janne varit borta ett tag och återfinns mycket skadad inser Krille att sådana skador får man väl inte av lite stryk hemma? Janne ser inte ut som Berra brukade se ut när han fått stryk. När sedan Krilles pappa pratar om hur det går till på cirkusar är det lätt att dra paralleller till Janne.

Många av de här sammanträffande lyckas vi pussla ihop mot slutet, samtidigt som luckorna fylls igen. Parallellt med Jannes hemligheter finns ju också Krilles systers hemligheter, som åtminstone jag var ganska nyfiken på. När vi, liksom Krille, abrupt får veta att hon pluggat franska och nu farit till Frankrike blev åtminstone jag lite besviken, var det inget annat? Jag läser in att Krille känner likadant, speciellt som hans föräldrar hela tiden vetat vad hon gjort. Här började jag tänka i banorna, att kanske är Jannes hemlighet lika trivial, och framför allt fick jag känslan av att också vad gäller detta vet Krilles föräldrar sanningen.

Men det är ungefär samtidigt som vi får veta Krilles systers hemlighet som vi slutar få svar på hemligheterna vad gäller Janne. Det som hänt innan dess börjar nystas upp, men det som händer därefter får vi själva fundera på. Dock är ju inte det som hänt innan helt glasklart, men många saker knyts ju samman i slutet. Historien lämnar trots det många lösa trådar och som Nils Holgersson-juryn skrev i sin motivering: ”En skapande process som fortgår långt efter att boken är utläst” (Österlund: Förklädda flickor, s. 199).

Jag låg vaken halva natten när jag läst klart och försökte tänka ut hur det egentligen var. Med Peter Pohls egna ord (från Svarsbrev …) ”I slutet får Krille veta att Janne i själva verket är flicka, Miss Juvenile från Cirkus AIR. Varför uppträdde hon som pojke? Vilket samband fanns det med Mr G.G., Monstret, cykelverkstan, skomakarverkstan, skomakaren och hans son, kojan som brann …”. Och precis så låg jag och tänkte, så fort jag fått en pusselbit på plats hittade jag en ny. På ett sätt var det för mig precis som för Krille, så fort Krille fick veta något sant om Janne fick han samtidigt en ny lögn. Och det tycker jag är storheten med Janne, min vän, den har ett öppet slut, och vi som läsare tvingas vara med och skapa berättelsen.

Gamlingar kan inte uttala enkla vardagsuttryck

Jag läste som sagt Douglas Foleys roman Shoo bre förra veckan. Igår skulle jag börja prata lite med eleverna om hur man skriver uppsats, vad man ska tänka på och så (ytterst övergripande, då jag fick springa in och vicka med inte många minuters förberedelse och bara hade det jag tänkt göra under min första vfu-lektion nästa vecka). Jag undrade då vilka som läst Shoo bre för att prata lite om skillnad mellan tal- och skriftspråk (nästan alla hade för övrigt läst den). Och då skrattade hela klassen åt mig. För jag uttalade tydilgen uttrycket väldigt illa. Det bjuder jag på.

När vi pratade vidare (efter att de skrattat klart) så undrade jag hur de uppfattade språket, då speciellt i dialogerna. Då sa en elev att det nog är jobbigare för gamla som inte är så vana vid sånt språk. VADDÅ GAMMAL? Jag är inte gammal!