Bibeln

Idag på en av min fellow lärkands* lektioner kallade hon Språkriktighetsboken för bibeln. Och jag nickade stillsamt där jag satt och läste igenom miljöbeskrivningar. Efteråt pratade vi om att ingen av oss någonsin läst i den förut, bara haft den i bokhyllan. Men nu känns det helt plötsligt väldigt tryggt att ha Svenska språknämnden att rådfråga när det gäller särskrivningar och de och dem och längre än mig och jag och om man får sätta komma innan och. Vi reflekterar nog alltför lite över vårt eget språk, och som lärare finns risken att använda sitt eget språk som norm. Men vi har blivit frälsta nu. Det är Språkriktighetsboken som gäller. Ja, och så Svenska skrivregler också, förstås.

*fellow lärkand är inte en hittills okänd fågel. Det är bara Sara som delar handledare (eller lokal lärarutbildare som det visst heter) med mig på praktiken (som heter verksamhetsförlagd utbildning).

Livet är en dans på rosor

Ibland kanske man frågar sig vad en metafor är. Speciellt om man har prov i svenska och frågan ställs. Ett typiskt svar skulle kunna vara ett exempel: ”Livet är en dans på rosor” och så kanske man säger något om att man liknar livet vid rosor. Man poängterar nog också skillnaden mellan liknelser (livet är som en dans på rosor) och metaforer. Om man får frågan på ett svenskprov alltså.

Men det finns mycket mer än så att säga om metaforer.

Anne Sheppard gör i Aesthetics – An introduction to the philosophy of art en huvudindelning av metaforteorier i tre delar. Jämförelseteorier (den som ligger närmast min variant ovan), interaktionsteorier och talaktsteorier.

Jämförelseteorierna går tillbaka på Aristoteles och enligt dem går en metafor att ”översätta” till andra ord. I mitt exempel skulle man kunna säga att att leva är som att dansa på rosor. För att komma närmare sanningen måste vi då titta närmare på hur de två jämförda orden/satserna liknar varandra. För att lära oss något om livet måste vi alltså fundera på vad det innebär att dansa på rosor: det luktar gott, är vackert att titta på men gör ont i fötterna, skulle kunna vara en rimlig tolkning. Fast troligen menade den som sa att livet är en dans på rosor inte riktigt det.

Enligt Max Black som är interaktionsteorins påhittare så påverkar de två delarna av metaforen med varandra på ett sådant sätt att ingen av dem betyder exakt det de gjorde innan. Vi tänker på livet, danser och rosor och skapar en ny mening. Om jag förstått Black rätt är det också viktigt vad som inte är med i metaforen, livet är ju t ex inte en hoppande groda. En lyckad metafor är som en karta eller ett diagram och hjälper oss att se saker precis som de är. Tyvärr går Black inte närmare in på hur interaktionen mellan metaforens delar fungerar.

Talaktsteorin introducerades av filosofen J.L. Austin och handlade då inte alls om metaforer. Han försökte förklara vad det innebär att säga t ex ”Jag lovar att städa köket” eller ”Oj, förlåt” (om man t ex råkar gå in i någon). De meningarna har ju inget sanningsvärde, de säger inte något om hur verkligheten ser ut. De är istället en form av handling, att lova något eller att be om ursäkt är något mer än att ”bara” säga något.

Men det var John Searle som applicerade talaktsteorin på metaforer, genom att hävda att en metafor är en indirekt talakt. Med indirekt talakt menar han att den som säger/skriver en talakt menar något annat än den mening han/hon egentligen säger. Om någon säger att livet är en dans på rosor är det bokstavligt falskt, men denne någon menar egentligen något annat.

Metaforer kan inte vara sanna eller falska, däremot kan den ”översatta” varianten vara det. Men enligt Searle säger en metafor något mer än, något utöver det någon översättning eller parafras av den säger. Om jag med mitt exempel menar att livet oftast är bra, men ibland får man törnar i fötterna (det i sig en metafor), så vill jag nog ändå med min metafor säga något mer än det.

Det var det jag hade att säga om metaforer här. Vill ni läsa mer så får ni leta er vidare, t ex till Anne Sheppards Aesthetics – An introduction to the philosophy of art som varit min källa här, även om hon tagit sitt exempel från Shakespeare: ”Life is a walking shadow”.

Hur är det förresten? Är livet en dans på rosor eller är livet ingen dans på rosor? Jag tycker livet som en dans på rosor är mer meningsfull som metafor än ingen dans-varianten.

Gamlingar kan inte uttala enkla vardagsuttryck

Jag läste som sagt Douglas Foleys roman Shoo bre förra veckan. Igår skulle jag börja prata lite med eleverna om hur man skriver uppsats, vad man ska tänka på och så (ytterst övergripande, då jag fick springa in och vicka med inte många minuters förberedelse och bara hade det jag tänkt göra under min första vfu-lektion nästa vecka). Jag undrade då vilka som läst Shoo bre för att prata lite om skillnad mellan tal- och skriftspråk (nästan alla hade för övrigt läst den). Och då skrattade hela klassen åt mig. För jag uttalade tydilgen uttrycket väldigt illa. Det bjuder jag på.

När vi pratade vidare (efter att de skrattat klart) så undrade jag hur de uppfattade språket, då speciellt i dialogerna. Då sa en elev att det nog är jobbigare för gamla som inte är så vana vid sånt språk. VADDÅ GAMMAL? Jag är inte gammal!

Fransk språklektion

När jag läste introduktionskursen i litteraturvetenskap skulle vi alla analysera varsin dikt. Vi fick välja vilken vi ville. Utom den av Karin Boye som börjar med ”Visst gör det ont när knoppar brister”. För tydligen var det ungefär fem personer i varje introduktionskurs som brukade välja den, så läraren var så urbota trött på den att den förbjöds. Jag gjorde en diktanalys av Déjeuner du matin (Frukost) av Jacques Prévert.

Anledningen att jag valde den? Jag minns inte riktigt. När jag bodde i Frankrike impulsköpte jag diktsamlingen Paroles av Prévert. Och fastnade för hur dåtiden beskrevs i en av dikterna. Den var helt skriven i passé composé utom just raden ”il pleuvait” (det regnade) som stod i imparfait. Helt enligt franskans regler, helt vad man kunde förvänta sig. Men för någon som inte har franska som modersmål är såna skiftningar spännande.

Il s’est levé
Il a mis
Son chapeau sur sa tête
Il a mis
Son manteau de pluie
Parce qu’il pleuvait
Et il est parti
Sous la pluie
Sans une parole
Sans me regarder

Ur ”Déjeuner de matin” i Prévert: Paroles.

Ett ännu bättre exempel på sådana tempusväxlingar återfinns i Maupassants roman Une vie. När Jeanne åker med dilligensen bort från sitt gamla till sitt nya liv är allt som händer utanför dilligensen beskrivet i passé simple, medan det som händer inne i dilligensen är skrivet i imparfait. Det kan tolkas som att det som verkligen händer och för handlingen framåt sker utanför dilligensen, medan det som händer inne i dilligensen är bakgrundsinformation. I och för sig helt enligt franskans regler, men samtidigt tvärtemot vad man kunde förvänta sig.

Hur som helst är det omöjligt att översätta den nyansen till svenska. Vi har bara dåtid. Dåtid, dåtid, dåtid. Fast det heter väl imperfekt. Men vi har ingen passé composé/simple att jämföra med. Så vi kan lika gärna kalla det dåtid. Vi kan ändå aldrig förstå att vi i den episoden ser hur Jeannes liv blir en bakgrundshistoria till allt som händer där utanför.