Gråtsugen?

Jag hittade en lååång lista med ca en miljard frågor. En handlade om böcker: Vilka böcker, om några har fått dig att gråta?

Då kom jag genast att tänka på Selma Lagerlöf. Dels när jag läste Kejsarn av Portugallien där jag mot slutet låg i sängen och tjöt som jag inte gjort sen tonårstiden ungefär. Det lite trista var att jag fram till dess tänkt att det var en perfekt läsa-högt-bok till Svenska A. Men jag insåg att jag aldrig skulle klara av att läsa slutet högt. Synd på en i allt annat ypperlig högläsningsbok med lagom långa kapitel och där varje kapitel är en egen liten historia i sig (som ofta hos Lagerlöf).

Samma Lagerlöf fick mig dessutom att börja böla på bussen. Jag satt och läste det tal hon höll som tack för Nobelpriset i litteratur. Det handlade om hur hon åkte upp i himlen för att tala om för sin far hur bra det gått för henne. Vad är det med fäder? Vad gör inte vi döttrar för att göra dem stolta? Och när fadern i Lagerlöfs tal insåg att hans dotter fått Nobelpriset … åh vad jag grät!

Jane Eyre

Apropå frågan nedan om värsta läsupplevelse sattes tankeverksamheten igång. Den bok som antagligen varit absolut svårast för mig att ta mig igenom var Charlotte Brontës Jane Eyre. Det beror troligen mest på bakgrundshistorien.

I högstadiet hade vi fri läsning en lektion i veckan och min svensklärare måste ha tröttnat på att jag mest läste kärleksdravel så hon tvingade (ja, hon sa att jag kunde glömma höga betyg om jag inte lydde och för mig är det detsamma som tvång) mig att läsa Jane Eyre. Troligen med de godaste intentioner. Men fy sjutton, jag hatade varje sekund jag läste den. Jag hoppas recensionen finns kvar någonstans, för jag vill minnas att jag totalsågade den. Några år senare på litteraturvetenskapen skolkade jag från seminariet som behandlade Jane Eyre för att jag fortfarande hatade boken så mycket.

Men för några månder sen kände jag att jag var tvungen att ge boken en ny chans. En ärlig chans. Som svensklärare kan man ju inte ha en sån klassiker som sämsta bok man någonsin läst, eller hur?

Jag måste väl erkänna att den var inte så hemsk. Den var till och med stundtals spännande och lite rolig. Ja, helt okej helt enkelt. Men jag förstår verkligen mitt högstadie-jag som inte tyckte om den.

Boken börjar med att lilla Jane är i ett fasansfullt underläge och liksom inte kan ta sig därifrån. Jag mådde dåligt av att läsa det nu, så jag antar att känslan kan ha varit ännu värre i högstadiet. Något som irriterade mig väldigt mycket då var kärlekshistorien mellan Jane och den suuuupergamla Mr Rochester. Och om de nu var kära, varför var de tvungna att gå som katten runt het gröt? Och om man nu är så kär i någon borde man väl känna igen denne även om den är utklädd till kvinna?  Den galna kvinnan på vinden och de övernaturliga delarna förstod jag mig inte heller på då.

Vet inte om jag förstod mig på de delarna bättre nu, men jag accepterade dem åtminstone. Det som störde mig mer nu var att den var så splittrad. Först barndomen, sen tiden hos Mr Rochester, sen tiden i den andra stugan (som jag glömt vad den hette) och tiden som lärare. Det är ju tillräckligt med material för tre romaner!

Jag vet inte vad som står i läroplanen för svenska i grundskolan, men i gymnasiet står det något om att man ska läsa böcker från olika tider och ha förståelse för den tid då de skrevs. Jag tror det var den stora bristen jag hade första gången jag läste, att jag inte kunde, eller inte ville, förstå vilka omständigheter som skilde mig från Jane Eyre. Och pga min ovilja mot boken försökte jag inte ens förstå hennes val.

Många Kitty-böcker

Igår refererade en kursare från en bok på läslistan jag själv inte läst. Men jag litar på henne och nu får ni lita på att jag kommer ihåg rätt. Det finns teorier om att läsutveckling innebär att man inte kan påbörja böcker på nästa nivå innan man är färdig med en. Och min kursare tog ett så fint exempel: ”Man måste ha läst 27 Kitty-böcker för att kunna komma vidare till nästa nivå”.

Och kanske ligger det något i det? Alla vi blivande gymnasielärare i svenska log igenkännande och erkände att vi nog läst våra 27 Kitty-böcker. Troligen fler. Och just då, när Kitty var det bästa som fanns, hade ingen kunnat locka med någon annan litteratur. Det var Kitty som gällde.

Men hur sjutton gör vi med alla dem som inte läst sin Kitty?

Sammanfatta och reflektera. Repeat.

Just nu sitter jag med diverse skriftliga uppgifter som ska in om en vecka. Det är reflektioner och observationer från min praktik blandat med en härlig kompott kurslitteratur. Det jag försöker få ihop till något helt och sammanhängande och jättebra som visar vilken eminent svensklärare jag kommer bli är:

Aiden Chambers: Böcker inom oss – om boksamtal.

Judith A. Langer: Litterära föreställningsvärldar.

Catharina Nyström: ”Om vikten av en verktygslåda” ur Ut med språket.

Magnus Persson (red.): Populärkulturen och skolan.

Ulf Teleman: Lära svenska.

Och säkert några fler böcker som jag helt förträngt eller tappat bort eller lånat ut. Som sagt, nu gäller det bara att göra något vettigt av allt detta.

Klagomål

”Jag kom inte igenom första sidan/kapitlet.”

”Det är inte min typ av bok.”

”Den är så tjock. Jag kommer aldrig att orka läsa den.”

”Jag tycker inte om omslaget/titeln/författaren/baksidestexten/inbundna böcker/pocketböcker/pappret/känslan/lukten.”

”Det är för liten/stor stil.”

”Det är inga bilder i den./Jag tycker inte om bilderna.”

”Det är så många svåra ord.”

”Jag har inte tid.”

Och så vidare.

Jag läser om Aiden Chambers Böcker inom oss - Om boksamtal (det ovan är från sidan 15) och slås av hur välbekanta meningarna ovan känns. Åtminstone hälften fick jag höra under dystopiprojektet. Jag som ett tag trodde att jag verkligen valt dåliga böcker inser stilla att jag nog kommer få höra den här kritiken av böcker fler gånger i min yrkeskarriär.

Aldrig nöjda?

Så fort jag började min vfu (dvs lärarpraktik) och jag pratade med eleverna om vad vi skulle göra fick jag frågan (eller snarare önskemålet): ”Ska vi titta på fiiiiilm?”. Nja. Inget jag lovade med detsamma. När jag hade planeringen för upplysningen klar fanns det plats för en film. Mycket av Jane Austen har ju filmatiserats, så det skulle kanske platsa. När jag då glatt berättar för eleverna att de ska få se film blir kommentaren: ”Men Jane Austen … det är ju tjejfilmer. Då tänker jag skolka”. Då blev jag lite trumpen.

Två av tre

Nu har jag läst Orwells 1984 och Boyes Kallocain. Huxleys Du sköna nya värld har jag läst betydligt mer än hälften. Jag lånade från skolbiblioteket men lämnade tillbaka när eleverna skulle börja läsa eftersom det fanns så få ex. Har beställt ett eget ex från internet. Det borde komma imorgon.

Vill hur som helst inte blogga alltför mycket om de böckerna. Kidsen kanske tittar förbi och om jag då rådissar någon av böckerna eller skriver en feministisk kritik av någon av böckerna (som om jag skulle orka) kan det nog påverka dem för mycket. Vill ju höra deras åsikter om böckerna, inte bara bekräfta mina egna åsikter.

Jag undrar om jag ska berätta för eleverna att jag utöver mina lärarstudier också läser religion. Och ändå hunnit läsa nästan tre böcker (plus lite annat), medan vissa av dem inte orkar läsa alls? Fast jag är ju lärarkandidat. Och tycker oma tt läsa.

Idag var jag dock tvungen. På utvecklingssamtalet med en elev framkom att de hade religionsprov och tvungna att läsa in 90 sidor. Då kunde jag inte låta bli att tala om att jag har tenta på 700 sidor i religion på onsdag. Där fick han så han teg! :)

Nä, men jag har faktiskt inte tid att blogga. Jag måste ju plugga.

Små små ord

Ettorna bloggar på om sina dystopier. Och det är så intressant att se hur små ord kan ändra innebörden ganska mycket. Jämför meningarna (som handlar om 1984) där den senare är tagen ur en elevtext:

Boken är ganska spännande.

Boken är faktiskt ganska spännande.

Det där lilla ”faktiskt” gör hela skillnaden. Den visar vilka förväntningar (vissa) elever har på de böcker vi lärare prackar på dem. (Eller möjligen om böcker skrivna före 1995?) Om läraren tycker att man ska läsa boken måste den vara trist och tråkig. Eller?

Dystopia

Jag håller på och läser om Orwells 1984, Boyes Kallocain och Huxleys Du sköna nya värld. Nästa vecka börjar läsprojekt med ettorna. De ska få skriva en egen bokblogg. Bara de ger godkänt till projektet så får ni givetvis länken dit. Min handledare trodde att det kanske var lite för svårt för dem (böckerna, inte att blogga). Men jag hoppas det ska gå bra. Bara de får tid att diskutera och smälta sina tankar. För många tankar och obehagskänslor ploppar upp inser jag när jag nu läser om dem. Men bara det ventileras tror jag nog de ska få ut en hel del av läsningen av ovanstående böcker.

Det här med att välja böcker för att läsa gemensamt är för övrigt ett härke. Klassuppsättningar finns några få, och många av dem är inte fulltaliga. 1984 fanns det faktiskt tillräckligt för att räcka till alla. Men jag tror det kan bli en intressant genre-diskussion om de får läsa olika (Du sköna nya värld fanns i sex ex, Kallocain i halvklassuppsättning).

Trettondagsafton

När jag påbörjade mina Shakespeare-veckor i svenskan kollade jag vad de egentligen gjort i engelskan. De hade tittat på filmatiseringen av Twelfth Night (Trettondagsafton). De hade inte gillat den, för de hade inte förstått någonting. Sa de. Och jag är benägen att tro dem.

Idag tittade jag på ovan nämnda film och liksom eleverna tittade jag utan textning. Och för att vara ärlig så fattade jag knappt någonting jag heller. Huvudstoryn gick väl att följa, men sen nada. Och inte hörde jag vad de sa heller.

Jag har läst flera Shakespeare-pjäser, jag hade inte 23 klasskompisar som pockade på uppmärksamheten medan jag tittade, jag hade rollistan så jag kunde försöka fatta vem som var vad och relaterad till andra hur, och framför allt såg jag filmen av egen fri vilja. Och ändå var det rent ut sagt näst intill omöjligt att ta till sig pjäsen.

Vad var egentligen tanken bakom att visa filmen för gymnasieeleverna? De verkar inte  ha bearbetat filmen för att på så sätt få någon förståelse för filmen. Själv ska jag googla lite och se om jag kan hitta något intressant. För jag fattar nog fortfarande inte riktigt vad som hände. Jag håller tummarna att eleverna känner likadant och själva tar ansvar för sin Shakespeare-förståelse.