Läsberoende

Det här testet har jag sett vad gäller alkohol- och sockermissbruk. Jag förvandlade det bara lite grann för att passa in här.

1. Har du under det senaste året någonsin läst fler böcker än du från början tänkt dig och/eller fortsätt läsa böcker när du inte tänkt dig det?
2. Har du under senaste året försummat några av dina vardagliga åtaganden pga att du läst för många böcker?
3. Har du under senaste året känt att du vill eller behöver ändra ditt sätt att läsa eller handskas med böcker?
4. Har någon under senaste året klagat på hur mycket böcker du läser?
5. Har du under det senaste året någonsin varit helt upptagen av tankar på när du ska få läsa eller köpa nya böcker?
6. Har du under senaste året någonsin använt böcker för att lindra obehag såsom nedstämdhet, ilska eller tristess?

Ja ni, vänner.

Första och sista punkten är väl värst. Hur många gånger har man inte läst och tänkt, bara ett kapitel till, bara till midnatt, sen måste jag sova? Men så vänder man sida efter sida, och samtidigt som boken tar slut gryr dagen. Och är inte hela konceptet med böcker lite att man undflyr verkligheten och får följa någon annans verklighet?

Det borde finnas en punkt av slaget: spenderar du mer pengar än du egentligen har råd på att köpa böcker? bär du hem fler böcker än din stackars rygg klarar från biblioteket? Det är väl också tecken på missbruk. Och det skriver jag under på.

I Sockerbomben – Bli fri från ditt sockerberoende av Bitten Jonsson och Pia Nordström kan ni läsa mer om just sockerberoende och sockermissbruk. Jag kände dock inte direkt igen mig, men jag vet många som gör det. Fast nog borde man dra ner lite på socker. Dock inte på bokläsning (fast jag får fler positiva svar på bokfrågorna än sockerfrågorna).

Vikten av att synas

I Gellert Tamas Lasermannen – En berättelse om Sverige får vi följa händelserna runt årsskiftet 1991-1992. Det var då den sk Lasermannen sköt sammanlagt 11 personer. Jag var inte gammal då. Bara 9 år. Ändå minns jag det. Jag minns att jag frågade mamma om jag behövde vara rädd. Det behövde jag inte. Jag tror även jag har ett minne av att Lasermannen kunde vara kvinna. Däremot har jag inget minne av att Lasermannen åkte fast.

Efter att ha plöjt igenom Tamas 400 sidor långa redogörelse för händelserna är frågetecknen inte lika många.

Men Tamas reportage handlar inte bara om Lasermannen. Den beskriver också uppkomsten av olika rasistiska organisationer och det inte helt främlingsvänligt inställda Ny demokrati. Vi får veta att statsminister Carl Bildt menade att de omfattande mordbrandsförsöken på flyktingförläggningar bara var pojkstreck och inte hade något med rasisim att göra. Jag skulle vilja kalla boken en liten del nutidshistoria.

Parallellet med Lasermannen läste jag Jonas Gardells bok En komikers uppväxt. Juha och John Ausonius (Lasermannen) är mycket lika (vilket min vän Jerry gjorde mig uppmärksam på). Båda killarna får uppleva en inte alltför lyckad uppväxt och de lider båda senare i livet (liksom de gjorde i barndomen) av ett enormt bekräftelsebehov. De är beredda att göra nästan vad som helst för att få vara en i gänget.

Men vad är det som gör att en växer upp och blir en av Sveriges populäraste komiker (om vi väljer att läsa Gardells bok som någorlunda självbiografisk) medan en växer upp och blir en av Sveriges mest hatade mördare? Kanske finns det rätta svaret i Lasermannen, kanske finns inget rätt svar.

Samhällets syn på våldtäkt

Alla män är potentiella våldtäktsmän.

Det är ett påstående som gör män mest rasande av allt. Män som aldrig skulle drömma om att våldta en kvinna blir djupt förolämpade och vänder sig i vrede mot hela debatten. Det ges en föreställning om att det är kvinnorna som hittat på detta uttryck för att sätta dit alla män: Alla män är potentiella våldtäktsmän.  

2002 gavs Katarina Wennstams mycket omtalade bok Flickan och skulden – En bok om samhällets syn på våldtäkt ut. Jag minns att jag grät när jag läste den och att jag var otroligt upprörd och ville prata med alla jag träffade om den. En väninna som skulle påbörja sina juridikstudier fick boken och en order om att se till att göra något åt det hela.

Men jag vill påstå att det inte alls är kvinnor som grupp som påstår detta. Jag vill påstå att det är den allmänna moralen som myntat detta uttryck, en moral som också de oskyldiga männen ansluter sig till om de tänker efter.

Jag vill tvärtom påstå att det är kvinnorna som mest hårdnackat sätter sig upp mot detta påstående och i handling ständigt visar att de inte tror att ”alla män är potentiella våldtäktsmän”.

För det är kvinnor som framhärdar i att följa med nystiftade bekantskaper hem på fika, det är kvinnor som framhärdar i att låta sig skjutsas hem av relativt okända män, det är kvinnor som släpper in sin exsambo eller exmake även om relationen är känslig, det är kvinnor som låter en nyfunnen vän följa med upp.

Idag har vi en ny sexualbrottslagstiftning som förhoppningsvis rådit bot på några av de luckor som fanns i den gamla lagen. Dessutom tror jag att vi har en annan syn på våldtäkter idag, vilket Stureplansmålet i höstas är ett klart exempel på. Många var väldigt upprörda över tingsrättens dom där de två männen förklarades icke skyldiga, och hovrättens dom mottogs med glädje av de flesta. För idag anser vi att en kvinna har rätt att säga nej. Hon har rätt att säga nej fast hon haft avancerat sex med killarna förut. Hon har rätt att säga nej fast hon följt med killarna med intentionen att ha sex med dem. För ett nej är alltid ett nej, när nejet än kommer.

Om man jämför det med synen i Flickan och skulden ser vi att något hänt på bara ungefär fyra år. Då ansågs varje man vara en potentiell våldtäktsman och hade en tjej ”provocerat” en man på något sätt fick hon skylla sig själv. Hade man varit lite full, gått med på att få lift hem av någon nybekant man, haft lite för kort kjol och genomsknilig topp, ja, då fick man skylla sig själv. För män kan ju inte kontrollera sin sexualitet, så har en kvinna väl tänt honom så är ansvaret hennes.

Flickan och skulden är ett fantastiskt exempel på hur stor skillnad en bok kan göra.

Tusentals gånger varje dygn framhärdar kvinnor i sin tro att män är människor att respektera och känna tillit till. Och nästan alltid har de självfallet rätt.

Men när kvinnan tog fel, när mannen hon framhärdade i att lita på plötsligt förvandlas till en våldtäktsman, då är det den samhälleliga moralen som är där och dömer:

- Du borde inte ha liftat!

- Du borde inte ha låtit honom köra dig hem. Du kände ju honom knappast!

-  Hur fasen kunde du vara så dum att du följde med honom hem?

- Men herregud, varför släppte du in honom?

- Jamen varför lät du honom kyssa dig?

Mycket som står i Flickan och skulden är dock fortfarande ytterst aktuellt. Jag tror inte att vi kan säga att vi nått en punkt där vi kan säga att vi är nöjda. För kvinnor blir fortfarande våldtagna, kvinnor blir fortfarande kallade hora och kvinnor är fortfarande rädda för att gå hem ensamma om nätterna.

Where to go from here? Jag ska läsa Maria-Pia Boethius bok Patriarkatets våldsamma sammanbrott ur vilken Wennstam citerar ett långt stycke. Stycket handlar just om hur varje man ses som en potentiell våldtäktsman och vems fel det egentligen är. Stycket gav åtminstone mig mersmak. Jag har återgivit en stor del av det i blockcitat genom texten.

Den människa som påstår att en kvinna får skylla sig själv om hom blev våldtagen eftersom hon steg upp i en främmande mans bil, det är den människan som påstår att alla män är potentiella våldtäktsmän.

Ett reportage om manlighet

Stephan Mendel-Enks Med uppenbar känsla för stil är ett reportage om manlighet. Den tar sitt avstamp i det kanske manligaste som finns: fotboll (nåja). Eller, snarare det som i medierna kallas huliganvåld. I en uppgörelsen mellan två fotbollslag (det stod i boken vilka, men jag fäste mig inte vid det) dödades Tony Deogan. Det som störde många var att alla teg, ingen sa vad som hänt. Varken de som höll på samma lag som Deogan, eller de som höll på det andra. Fegt, hävdade medierna.

Men Mendel-Enk hävdar att vad dessa sk huliganer gjort egentligen är att hålla sig till det manliga idealet. Ett ideal som består i att behärska sig, vara lojal mot gruppen, offra sig för något större än en själv, hålla på de den interna hierarkin och den stenhårda uppdelningen mellan offentligt och privat, samt ett förakt mot svaghet.

Stephan Mendel-Enks lysande bok visar … hur den makt män erhåller enbart på grund av sitt kön ytterst alltid handlar om våld.

Maria-Pia Boethius 

Genomgående tema i boken är mäns våld, hur det manlighetsideal som råder leder till en våldsideologi. Men samtidigt är det inte så att alla män slåss. Bara sådär 0,5% (den siffra Mendel-Enk arbetar med) gör det. Ska då hela manligheten anklagas för det? Mendel-Enk menar att det är rimligt att göra det. Detta eftersom alla män tjänar på den maktbalans som råder i samhället. Genom att 0,5 % av männen ser till att maktbalansen bibehålls kan resten av alla män dra fördelarna av hierarkin men utan att få blod på sina händer.

Boken är bara 127 sidor, men är en ypperlig introduktion till hur manlighet skapas och vad det är. De diskussioner som avlöpt i media på sista tiden, med anledning av Pär Ströms debattartikel i Svenska Dagbladet 2 januari i år (Män kuvas av statlig feminism) kan få många svar av Mendel-Enk.

Här kan man läsa om fotbollshuliganer, klottrare, förskollärare, Killinggänget, mansjourer, Paolo Roberto, pissoarer, våldtäkter, mm, mm.

Men absolut mest fascinerande tyckte jag var Mendel-Enks analys av vad som skulle hända om man satte in Mikael Persbrandt i huvudrollen i nästan vilken som helst av Måns Herngren och Hannes Holms filmer. Mikael Persbrandt är ju mannen personifierad och har ett flertal gånger vunnit utmärkelser som Sveriges man, osv. Persbrandts roller innebär att spela en hårding som super och knullar. Björn Kjellman (som ofta haft huvudroller i Herngren och Holms filmer) spelar däremot en man som alla kan känna igen sig i.

Hade exempelvis machofiguren Gunvald Larsson likt mjukisen Adam i Adam och Eva ljugit oavbrutit för sin fru, tröttnat på henne för att hon börjat prata om att skaffa barn, satt på sin brorsas 17-åriga barnflicka för att sedan flytta in hos en tjejkompis, älta sina egna bekymmer för henne twentyfourseven och inte bidra med något annat till hushållet än att tvångsjucka mot henne i köket när hon försöker ha middag för sina tjejkompisar – då hade inte filmen varit en komedi längre. Det hade varit tragisk socialrealism och på hyrvideons baksida skulle ingen komma på tanken att skriva att de flesta tittare skulle känna igen sig.

Med Mikael Persbrandt i huvudrollen skulle det våld med vilket även ”vanliga killar” möter sin omvgivning avslöjats.

Ur: Med Uppenbar känsla för stil.