Form vs innehåll

De tre första kapitlen i min estetikbok är lästa. De hade rubrikerna imitation, expression och form (wow! det blir ju samma på svenska!). Det är väl i princip de grundskolor som finns vad gäller att betrakta konst. Vissa hävdar att konst är imitation av (den fysiska) verkligheten, andra att konst handlar om känslor antingen hos konstnären eller hos betraktaren eller hos båda. De som förespråkar form-teorier brukar istället hävda att formen är viktigast.

Jag råkade zappa förbi Döda poeters sällskap i helgen. I just den scen jag tänker på läser pojkarna ur sin tjocka litteraturbok om hur man ska analysera dikter genom ett diagram. Genom att på ena linjen ha en skala vad gäller formen och den andra innehåll får man olika stora fyrkanter. Ju större fyrkant desto bättre dikt? Ungefär där säger Robin Williams åt eleverna att riva ut sidorna ur boken. Jag zappade vidare och kommer inte ihåg vad poängen är.

Det finns ju en poäng i att inte låta dikter bli diagram. Men jag tycker ändå diagram-tanken pekar på en viktig sak. Nämligen att en dikt behöver både form och innehåll för att uppskattas. Det har varit problemet med de olika teorier jag hittills stött på i estetiken. Imitations-teorierna bygger på att det som är viktigt är hur lik konsten är verkligheten, och skillnaden mellan god och dålig konst är hur väl konsten imiterar verkligheten. Form-teorier bryr sig istället om hur ett musikstycke är komponerat, vilka versmått som används i dikter, och värderingen av konsten beror då på hur väl det stämmer överrens med form-regler. En otroligt enkelriktad syn att se på konst menar jag.

Samtidigt är det vanskligt att göra diagram av dikter. Hur ser skalan för form ut? Sapfiskt versmått är 6/10, medan grötrim är 1/10? Mitt favoritversmått är hur som helst elegiskt distikon så det får 10/10 av mig! Och innehåll? Hur mäter man det? Sex och erotik hamnar lägre än platonsk kärlek? Vad som händer hemmavid har mindre värde än krig och stora män? Det är svårt att gradera konst.

Min estetikbok är skriven av Anne Sheppard och den heter Aestetics – An introduction to the philosophy of art och handlar om alla konstformer, men tyngdpunkten ligger på litteratur. Lucky me!

Byron, vilken Byron?

I’ve seen much finer women, ripe and real,
Than all the nonsense of their stone ideal

Ur Don Juan av lord Byron.

Jag sitter och läser i min estetikbok och Byron omnämns här och där. Två rader ur en dikt ger mig mersmak. Jag tycker om poesi som rimmar, jag tycker om poesi som jag förstår (så T.S. Eliots The Waste Land hör inte till favoriterna). Jag tycker som Byron bättre om verkligheten än ”kulturens värld”. Åtminstone läser jag citat ovan som att Byron tycker så.

Jag funderar på om jag läst något av Byron. Tar fram min slitna Litteraturens historia i världen (slitenheten beror inte i lika hög grad på att den är välläst som att min son vid något obevakat tillfälle fick tag på den och åt upp delar av den) och tittar efter. I texten om Coleridge och Wordsworth är noggrant understryket och textat i kanten med rosa och lila penna, i texten om Shelley och Keats likaså. Däremellan är sidorna vita och svarta. Sidorna som handlar om lord Byron verkar helt olästa.

Don Juan omnämns som Byrons mästerverk. I Häggs Världens litteraturhistoria har jag inte kladdat. Har knappt läst den heller. Hägg menar hur som helst att ”skämteposet” Don Juan funnit läsare i nutiden pga ”sin oromantiska erotik, sin tidssatir och sina fräcka spexrim”.  Hägg bjussar på ett utdrag ur Don Juan. Och där någonstans, eller snarare ungefär vid ”erotik” och ”spex”, blir jag tvungen att lägga till Byrons Don Juan på min läslista.

De där knopparna igen

Som jag skrev för någon dag sen (här) fick man inte skriva analyser av Karin Boyes dikt om knoppar som brister när jag läste litteraturvetenskap. Det verkar dock som om andra tillåter sådana analyser. Här får ni samtliga sökord folk använt för att hitta hit:

Idag

karin boye analys av ja visst gör det ont

tolkning av karin Boye, Visst gör det ont

Igår

när knoppar brister analys

karin boye visst gör det ont analys

I förrgår

visst gör det on när knoppar brister

analys + ja visst gör det ont

”visst gör det ont när knoppar brister

Jag gissar att de blir besvikna när de hittar hit. Intressant att ingen hittat hit pga av något annat sökord. Alla handlar om den där dikten. Kanske att jag börjar förstå min stackars lärare. En annan gång ska jag fundera på varför just den dikten är så himla populär.

Fransk språklektion

När jag läste introduktionskursen i litteraturvetenskap skulle vi alla analysera varsin dikt. Vi fick välja vilken vi ville. Utom den av Karin Boye som börjar med ”Visst gör det ont när knoppar brister”. För tydligen var det ungefär fem personer i varje introduktionskurs som brukade välja den, så läraren var så urbota trött på den att den förbjöds. Jag gjorde en diktanalys av Déjeuner du matin (Frukost) av Jacques Prévert.

Anledningen att jag valde den? Jag minns inte riktigt. När jag bodde i Frankrike impulsköpte jag diktsamlingen Paroles av Prévert. Och fastnade för hur dåtiden beskrevs i en av dikterna. Den var helt skriven i passé composé utom just raden ”il pleuvait” (det regnade) som stod i imparfait. Helt enligt franskans regler, helt vad man kunde förvänta sig. Men för någon som inte har franska som modersmål är såna skiftningar spännande.

Il s’est levé
Il a mis
Son chapeau sur sa tête
Il a mis
Son manteau de pluie
Parce qu’il pleuvait
Et il est parti
Sous la pluie
Sans une parole
Sans me regarder

Ur ”Déjeuner de matin” i Prévert: Paroles.

Ett ännu bättre exempel på sådana tempusväxlingar återfinns i Maupassants roman Une vie. När Jeanne åker med dilligensen bort från sitt gamla till sitt nya liv är allt som händer utanför dilligensen beskrivet i passé simple, medan det som händer inne i dilligensen är skrivet i imparfait. Det kan tolkas som att det som verkligen händer och för handlingen framåt sker utanför dilligensen, medan det som händer inne i dilligensen är bakgrundsinformation. I och för sig helt enligt franskans regler, men samtidigt tvärtemot vad man kunde förvänta sig.

Hur som helst är det omöjligt att översätta den nyansen till svenska. Vi har bara dåtid. Dåtid, dåtid, dåtid. Fast det heter väl imperfekt. Men vi har ingen passé composé/simple att jämföra med. Så vi kan lika gärna kalla det dåtid. Vi kan ändå aldrig förstå att vi i den episoden ser hur Jeannes liv blir en bakgrundshistoria till allt som händer där utanför.