Den gamle och havet

Hemma hos föräldrarna över jul läste jag Hemingways Den gamle och havet. Det tog 1½ timme ungefär och var väl värd den tiden. Jag hade faktiskt inte läst den förut men kände till fabeln.

En man är ute på havet. Han kämpar länge för att fånga en bamsefisk. Det tar sen lång tid att få fisken i land och på den tiden äter hajarna upp fisken.

Med det i baktanke är det kanske konstigt att kalla den fantastisk, spännande och väldigt läsvärd. Men jag var helt fängslad och kunde inte lägga den ifrån mig förrän jag läst klart. Från första sidan! Så nu säger jag åt alla att läsa den. Ett par timmar har väl alla tid med?

Sen kan ju den som så önskar fundera på vilken betydelse Santiagos stolthet har för berättelsen. Eller havets betydelse. Eller lejonen på stranden. Eller om det finns någon religiös symbolism. Sånt orkade inte jag tänka på utan tyckte den var bra ändå utan allt för mycket tankemöda. Men om jag läser den igen ska jag kanske ha tänkarmössan på mig.

Något jag däremot fäste mig vid var att han t ex använde racerbåtar i en metafor och att baseball ständigt återkom. Romanens handling hade kunnat utspela sig nästan när som helst med tanke på fiskeriet, men just racerbåtarna och baseballen fick mig att inse att romanen faktiskt är ganska nutida.

Ps. Apropå vad jag skrev här om Hemingway och World of Warcraft så finns det faktiskt ett quest i spelet som heter The old gnome and the sea.

Gråtsugen?

Jag hittade en lååång lista med ca en miljard frågor. En handlade om böcker: Vilka böcker, om några har fått dig att gråta?

Då kom jag genast att tänka på Selma Lagerlöf. Dels när jag läste Kejsarn av Portugallien där jag mot slutet låg i sängen och tjöt som jag inte gjort sen tonårstiden ungefär. Det lite trista var att jag fram till dess tänkt att det var en perfekt läsa-högt-bok till Svenska A. Men jag insåg att jag aldrig skulle klara av att läsa slutet högt. Synd på en i allt annat ypperlig högläsningsbok med lagom långa kapitel och där varje kapitel är en egen liten historia i sig (som ofta hos Lagerlöf).

Samma Lagerlöf fick mig dessutom att börja böla på bussen. Jag satt och läste det tal hon höll som tack för Nobelpriset i litteratur. Det handlade om hur hon åkte upp i himlen för att tala om för sin far hur bra det gått för henne. Vad är det med fäder? Vad gör inte vi döttrar för att göra dem stolta? Och när fadern i Lagerlöfs tal insåg att hans dotter fått Nobelpriset … åh vad jag grät!

Ett sånt liv!

Jag har läst en fantastisk biografi om Verner von Heidenstam. Den heter Verner von Heidenstam – Ett liv och är skriven av Per I. Gedin.

För mig är Verner von Heidenstam en person som lite grann glömts bort i litteraturhistorien. Heidenstams stora betydelse för det svenska nittitalet är väl i det närmsta odiskutabelt, men de flesta av dagens läsare drar nog hellre fram Selma Lagerlöf eller Gustaf Fröding ur gömmorna när det är dags för nittitals-klassiker. Gedin skriver också i sitt förord:

Under min skoltid på 40-talet ansåg vi elever att Verner von Heidenstam var den författare från den svenska litterära ”guldåldern” som intresserade oss minst. [...] Heidenstams generationskamrater hade en helt annan förmåga att fängsla – vi kunde gripas av Frödings dikter, roas av Gösta Berlings upptåg, solidarisera oss med Strindbergs uppror och i högsta grad dela Hjalmar Söderbergs spleen.

Men säga vad man vill om vad Heidenstam själv producerat (nu har jag inte läst något av hans prosa-verk, så jag är kanske inte rätt person att dömma), men hans liv är en saga som räcker till flera romaner. Åtminstone som den gestalt Gedin målar upp.

Jag gillade speciellt bitarna som handlar om Heidenstams kärleksliv. Det Gedin gör bra här och annorstädes är att han tar med en hel rad rykten och anekdoter, men ändå är noga med att betona när det rör sig om just rykten. Han väger också olika vittnens berättelser för att försöka ge en fullständig och riktig bild av Heidenstam.

Heidenstam föredrog yngre kvinnor och ”bytte” ut dem med jämna mellanrum. Han gifte och skilde sig tre gånger och hade ytterligare några kärleksaffärer med kvinnor. Han var i sin ungdomstid förespråkare för fri kärlek och han var mycket noga i sina förhållanden med att betona att den som så önskade skulle ha rätt att lämna äktenskapet när den så önskade. Heidenstam var inte den trognaste och äktenskapen tog ju också slut. På äldre dar blev han dock mer konventionell och blev nästan galen när hans sista kärlek, Kate Bang som trots att de var ihop i ett tjugotal år aldrig blev hans hustru, gjorde ett snedsprång. I kontrast till hans yngre jag känns reaktionen nästan löjlig och jag får lust att säga åt honom att han får skylla sig själv.

Gedin antyder dessutom att Heidenstam och Oscar Levertin, som var nära vänner och skrev ”stridsskriften” Pepitas bröllop ihop, kan ha haft en kärleksaffär. Åtminstone jag har aldrig ens tänkt tanken att relationen mellan dessa män skulle ha varit något annat än vänskaplig. Som grund lägger Gedin bland annat brev mellan de två, och dessa utdrag kan bitvis jämföras med breven som sändes mellan Selma Lagerlöf och Sophie Elkan (breven från Lagerlöf till Elkan finns i Du lär mig att bli fri som jag rekommenderar varmt). Dessa brev övertygade mig om kärleken mellan de två kvinnorna, ändå är jag inte lika övertygad i Heidenstam och Levertins fall. Kanske om jag tar mig tid att läsa hela brevväxlingen?

Jag tyckte dessutom mycket om de kapitel som handlar om Heidenstams relation till andra författare. I sin ungdom såg han Strindberg som sin mentor och det var mest kamratskap emellan dem. Men då Heidenstam började inkräkta på Strindbergs område och kallas nationalskald och annat blev det andra ord i skällan. Mycket intressant läsning! Jag älskade dessutom kapitlet om Fröding. Däri får man se lite fulare delar av Heidenstams karaktär när Fröding anklagas för sedlighetsbrott pga dikten ”En morgondröm” och Heidenstam som starkt hejat på en mycket tvekande Fröding att publicera denna dikt inte längre vill stå upp för sin vän.

Det finns mycket annat intressant i boken och man lär sig en hel del om kulturlivet under Heidenstams levnadsår. Jag har inte läst så värst många biografier, men det här är nog den bästa biografi jag läst. Jag tror kanske inte allt som står i den är sant, men allt som står i den är åtminstone intressant.

Älskade Selma

Idag skulle Selma Lagerlöf ha fyllt 150 år om nu människan var sådant byggd att man levde så länge. Här följer några ord om Lagerlöf så vi kan följa hennes resa genom den svenska litteraturhistorien.

Selma Lagerlöf (född 1858, lärarinna) förfogar bland alla de senare årtiondernas författare öfver den största fantasirikedomen.
Ur Warburg Svensk litteraturhistoria i sammandrag, 5 uppl. 1899.

Selma Lagerlöf är framför allt sagoförtäljerska, och liksom de gamla sagoberättarna älskar hon mest de omedelbara, osammansatta naturerna; hennes berättarkonst bäres av en optimistisk världsåskådning och en kärnfull religiositet.
Ur Warburg & Montelin Svensk litteraturhistoria i sammandrag, 10 uppl. 1927.

Selma Lagerlöf har vunnit vidsträckt berömmelse. I sitt hemland har hon nått en hittills exempellös popularitet (Gösta Berlings saga nådde 32:a uppl. 1928). Hennes verk äro översatta på så gott som alla europeiska språk, hon var den första av de tre svenska författare, som hittills erhållit Nobelpriset i litteratur, och är den enda kvinna, som blivit medlem av Svenska akademien (1914).
Ur Steffen Svensk litteraturhistoria för den högre elemntarundervisningen, 9 uppl. 1936.

Gösta Berlings saga väckte både undran och beundran. Det alla måste beundra var den fantasiens fruktbarhet, varmed förfatarinnan skapade både människor och händelser. Det många hade mindre lätt att förlika sig med var den flämtande ivern och bristen på koncentration och pregnans i stilen.
Ur Alving Svensk litteraturhistoria, 2 uppl. 1945

Selma Lagerlöfs diktning betecknar det häftigaste omslag från åttiotalets grundsatser. Hon föraktar dess verklighetsfordran; spökerier, spådomar, andesyner och under har i hennes berättelser en djup mening och behandlas på fullt allvar såsom hörande verkligheten till. [...] Hennes människor handlar inifrån, ofta under vånda och samvetsnöd och skenbart i strid med sin fördel, men finner lyckan som en frukt av sin osjälviskhet efter lagar, som övergår mänskligt förstånd.
Ur Mjöberg Svensk litteraturhistoria, 12 uppl. 1963.

Till skillnad från Strindberg, tidens andra svenska celebritet med internationellt rykte, vann Selma Lagerlöf tidigt allmänt erkännande i hemlandet. 1909 erhöll hon Nobelpriset och 1914 valdes hon som första kvinna in i svenska akademien.
Ur Jansson & Levander Litteraturen - epoker och diktare, 1989.

Vid sidan av Vilhelm Moberg är Selma Lagerlöf den största epikern (berättaren) i vår litteratur. Men man blir inte en stor författare bara genom att återberätta vad man hört. Visst står Selma Lagerlöf i tacksamhetsskuld till den folkliga berättartraditionen i Värmland och den medeltida legendlitteraturen, men det är bara byggstenar som hon använder för att konstruera sina egna mycket personliga och genomtänkta romaner och noveller.
Ur Brodow, Bergström & Nettervik Dikten och vi, 2 uppl. 1991.

Nu är det jag själv som skriver igen. Jag skriver just nu mitt examensarbete och ser där hur skildringen av Lagerlöf och Heidenstam förändrats i läroböcker för gymnasieskolan under tidens gång.

Solsjenitsyn

Tydligen har Alexander Solsjenitsyn (det finns lite olika sätt att skriva hans namn) avlidit. Jag trodde i min enfald att han redan var död, så jag blir inte särskilt illa berörd. Men jag tänkte mig ändå en liten hyllning.

Det är nämligen så att jag anser att Solsjenitsyn skrivit enormt viktiga böcker. Jag har bara läst en enda av dem: I första kretsen. Det är som med så mycket annat här i världen man lärt sig om i skolan. Usch, det var så hemskt i Sovjet under Stalin-tiden. Men för mig behövs det en bra roman för att jag ska fatta på riktigt hur det var. Ibland behövs fiktion för att fakta ska gå in.

I novellsamlingen Nobeller (Solsjenitsyn fick Nobelpriset 1970) finns ”Att andas” som många av mina gymnasie-ettor tyckte om när jag läste den högt. Kanske för att den inte ens är 20 rader lång? Men jag hoppas för att den säger så mycket om fångenskap. Och om frihet.

Ps. Vad som gör mig lite irriterad är att Expressen och SvD (på nätet idag 4 augusti) har i princip ordagrannt samma nyhet. Kunde de inte skriva något eget? Fanns det ingen på redaktionen som läst något av honom som kunde ha skrivit något? Nej, de bara tar TT-Reuters-telegrammet och publicerar. Är det alltid så bråttom?

Kort samtal

Idag provade jag lite kort att använda tekniken (eller vad den ska kallas) som Aidan Chambers presenterar i boken Böcker inom oss – om boksamtal. Eleverna hade fått läsa Pär Lagerkvists novell En hjältes död, egentligen för en språklig övning. Men jag tänkte bara kort prova Chambers grundfrågor. Man måste ju börja någonstans.

Grundfrågorna är:

• Var det något du gillade i boken?
• Var det något du ogillade?
• Var det något du inte förstod eller tyckte var svårt? Har du några frågetecken?
• Lade du märke till några mönster eller kopplingar?

Jag hann fråga om det var något speciellt de gillade med boken. Det var det väl inte direkt någon som gjorde. Jag behövde inte fråga varför (det ska man ju heller aldrig fråga, enligt Chambers). Det var för att den var så konstig, så många frågetecken. Speciellt undrade de varför hjälten hoppar från kyrktornet. Pengar kan ju ha varit en drivkraft, men hade han redan fått dem?

Det kändes så roligt att det verkligen var deras frågor som kom fram! Jag hade knappt funderat över det. Men nu funderade vi, gick tillbaka till texten och kollade. Hade han fått pengarna redan? Angav han några skäl för sina handlingar? Och det var nästan bara de som pratade. Jag sammanfattade och fördelade ordet. Tror inte jag styrde diskussionen nämnvärt.

Det här känns som början på ett bra sätt att samtala om böcker (och kortare texter, förstås). Varför ska läraren alltid ha sina fem frågor som ska diskuteras? Nej, eleverna kan nog själva avgöra vad de finner intressantast att prata om. Vill läraren absolut diskutera något speciellt kan ju denne vänta och se om det kommer upp ändå. Och om inte är det ju bara att ställa den frågan senare. Så tänker jag.

Redan läste nobelpristagare

Björnstjerne Björnson
Novellen ”Fadern” ur antalogin Nobeller

Selma Lagerlöf
Herr Arnes Penningar
Gösta Berglings saga
Utdrag ur Nils Holgersson
Novellen ”Julklappsboken” ur antalogin Nobeller

Verner von Heidenstam
Någon dikt lär jag ju ha läst

Thomas Mann
Döden i Venedig
Bergtagen

Erik Axel Karlfeldt
I min diktantalogi Svenska dikter har jag om dikten ”Snigelns visa” skrivit kommentaren ”Vad sött! I like!”. Och ”En kärleksvisa”, den som börjar med ”Jag köpte min kärlek för pengar, för mig var ej annan att få” känns ju igen. Så Karlfeldt har jag läst minsann.

(Ed. som Sara påpekade är det Fröding som skrivit de ovanstående dikterna. Men jag har läst Karlfeldt också, jag lovar!)

Eugene O’Neill
Lång dags färd mot natt

T.S. Eliot
The Waste Land

Pär Lagerkvist
Dvärgen
Barabbas
Bödeln
Med mera. Jag har haft en Lagerkvist-period. Då lånade jag alla Lagerkvist-böcker som fanns på bibblan. Det var några stycken.

Ernest Hemingway
Den gamle och havet

Albert Camus
Främlingen

John Steinbeck
Möss och människor

Jean-Paul Sartre
Huis-Clos et les Mouches (två pjäser)
Äcklet
Existentialismen är en humanism

Samuel Becket
I väntan på Godot (både läst och sett)

Alexander Solsjenitsyn
Den första kretsen

Eyvind Johnson
Strändernas svall

Harry Martinsson
Nässlorna blomma
Aniara

Och sen tar det slut. Ganska mycket läst, men betydligt mer kvar att läsa. Men när?

En av varje

Ofta hör man människor som har som mål att läsa något av samtliga Nobelpristagare. Ett ganska stort projekt, då Nobelprist delats ut i över 100 år. Sully Prudhomme fick det första Nobelpriset i litteratur 1901. Men nu finns en bok som kan hjälpa dessa människor att nå målet.

Gun Ekroth har samlat ihop noveller av 25 Nobelpristagare i antalogin Nobeller. Här finns Lagerlöf, Lagerkvist, Hemingway, Kiljan Laxness, Steinbeck, Beckett, Solzjenitsyn, Pamuk, med många andra representerade. Faktum är att ca 70 av pristagarna har skrivit noveller – så varför inte leta reda på dem? Att läsa 70 noveller går snabbare än att läsa 70 romaner, plus att det ger smakprov. Gillar man någon novell kan man ju gå vidare med en roman sen. Jag tänker iaf börja min Nobelläsning med Nobeller.

Priset på antalogin är för övrigt lågt, 50 kr ”tack vare stadsbidrag”, då den är utgiven av En bok för alla (www.ebfa.se). Nu ges ju inga sådana stadsbidrag längre, men det är sånt som händer när man byter regering. Därför får vi som vill rädda En bok för alla gå med som medlemmar (som jag hade för mig att man kan göra, tyvärr hittar jag ingen info om det på deras hemsida). Läsfrämjande åtgärder rockar!