Substans eller gissningslekar?

Ett maktskifte från lärare till elev är ett nödvändigt första steg för att förändra den sociala interaktionen från högläsning och gissningslekar (vad är det läraren vill?) till tankar med substans och diskussioner som kan utvidga elevernas förståelse.

Ur: Jutith A. Langers Litterära föreställningsvärldar – Litteraturundervisning och litterär förståelse.

Precis! En inspirerande bok lite i Aiden Chambers anda. Den känns dessutom mer inriktad på äldre elever än Chambers bok. Speciellt tycker jag om den för att det finns ett kapitel med rubriken ”Undervisningsstrategier”. Ibland när man läser såna här böcker är det svårt att förstå hur man ska kunna tillämpa det i verkligheten. Jag känner mig ännu mer peppad att börja med mina boksamtal efter sportlovet!

Livet är en dans på rosor

Ibland kanske man frågar sig vad en metafor är. Speciellt om man har prov i svenska och frågan ställs. Ett typiskt svar skulle kunna vara ett exempel: ”Livet är en dans på rosor” och så kanske man säger något om att man liknar livet vid rosor. Man poängterar nog också skillnaden mellan liknelser (livet är som en dans på rosor) och metaforer. Om man får frågan på ett svenskprov alltså.

Men det finns mycket mer än så att säga om metaforer.

Anne Sheppard gör i Aesthetics – An introduction to the philosophy of art en huvudindelning av metaforteorier i tre delar. Jämförelseteorier (den som ligger närmast min variant ovan), interaktionsteorier och talaktsteorier.

Jämförelseteorierna går tillbaka på Aristoteles och enligt dem går en metafor att ”översätta” till andra ord. I mitt exempel skulle man kunna säga att att leva är som att dansa på rosor. För att komma närmare sanningen måste vi då titta närmare på hur de två jämförda orden/satserna liknar varandra. För att lära oss något om livet måste vi alltså fundera på vad det innebär att dansa på rosor: det luktar gott, är vackert att titta på men gör ont i fötterna, skulle kunna vara en rimlig tolkning. Fast troligen menade den som sa att livet är en dans på rosor inte riktigt det.

Enligt Max Black som är interaktionsteorins påhittare så påverkar de två delarna av metaforen med varandra på ett sådant sätt att ingen av dem betyder exakt det de gjorde innan. Vi tänker på livet, danser och rosor och skapar en ny mening. Om jag förstått Black rätt är det också viktigt vad som inte är med i metaforen, livet är ju t ex inte en hoppande groda. En lyckad metafor är som en karta eller ett diagram och hjälper oss att se saker precis som de är. Tyvärr går Black inte närmare in på hur interaktionen mellan metaforens delar fungerar.

Talaktsteorin introducerades av filosofen J.L. Austin och handlade då inte alls om metaforer. Han försökte förklara vad det innebär att säga t ex ”Jag lovar att städa köket” eller ”Oj, förlåt” (om man t ex råkar gå in i någon). De meningarna har ju inget sanningsvärde, de säger inte något om hur verkligheten ser ut. De är istället en form av handling, att lova något eller att be om ursäkt är något mer än att ”bara” säga något.

Men det var John Searle som applicerade talaktsteorin på metaforer, genom att hävda att en metafor är en indirekt talakt. Med indirekt talakt menar han att den som säger/skriver en talakt menar något annat än den mening han/hon egentligen säger. Om någon säger att livet är en dans på rosor är det bokstavligt falskt, men denne någon menar egentligen något annat.

Metaforer kan inte vara sanna eller falska, däremot kan den ”översatta” varianten vara det. Men enligt Searle säger en metafor något mer än, något utöver det någon översättning eller parafras av den säger. Om jag med mitt exempel menar att livet oftast är bra, men ibland får man törnar i fötterna (det i sig en metafor), så vill jag nog ändå med min metafor säga något mer än det.

Det var det jag hade att säga om metaforer här. Vill ni läsa mer så får ni leta er vidare, t ex till Anne Sheppards Aesthetics – An introduction to the philosophy of art som varit min källa här, även om hon tagit sitt exempel från Shakespeare: ”Life is a walking shadow”.

Hur är det förresten? Är livet en dans på rosor eller är livet ingen dans på rosor? Jag tycker livet som en dans på rosor är mer meningsfull som metafor än ingen dans-varianten.

Vikten av relationer

Eftersom heterosexualiteten är norm, och det som avviker från normen ofta förtigs, osynliggörs delar av historien. Personer som behandlas  i undervisningen förutsätts vara heterosexuella. Homosexuella relationer nämns ofta inte. I litteraturundervisningen kan författares relationer, i vart fall heterosexuella relationer, anses vara relevanta. Exempelvis diskuteras ofta hur August Strindbergs relationer till kvinnor påverkat hans konstnärskap. När man diskuterar Selma Lagerlöfs författarskap väljer man oftast att inte ta upp hennes förhållanden till kvinnor. Det anses pinsamt eller kränkande mot Selma Lagerlöf att nämna dessa relationer, och i stället överdriva hennes relationer till män.

Ur: Tystnadens tyranni, en skrift från HomO.

När jag först läste det stycket slog jag ifrån mig. På universitet använde vi sällan analyser där författaren stod i centrum. Oftast gjordes läsningarna utifrån texten. Visst varierade det från lärare till lärare, men i princip skulle texterna tala för sig själva. Man fick jämföra texter med varandra. Men författarens privatliv skulle inte blandas in i analysen av romanerna eller dikterna.

För vad har egentligen en författares sexualitet för inverkan på den litteratur han/hon skriver? Jag tänker på Jonas Gardell som ju är homosexuell och funderar på hur det påverkat hans författarskap (och då menar jag som sådant, inte huruvida han som författare bemötts annorlunda av förlag, medier, publik, mm pga sin homosexualitet). När jag läste En komikers uppväxt var det knappast så att jag fann det relevant att fundera på författarens sexualitet.

Sen vet jag att man vad gäller t ex Karin Boyes självbiografiska roman Kris ofta påpekar hennes bisexualitet. Men det blir väl lite av specielfall när det rör sig om självbiografier och inte ”vanliga” romaner?

Efter att ha bläddrat igenom mina litteraturhistorieböcker och jämfört vad som skrivs om Lagerlöf respektive Strindberg vet jag inte vad jag ska säga. Omfattningen av vad som står om Strindberg och hans verk är inte jämförbart med Lagerlöf som bara får en bråkdel av sidomfång. Men om vi tittar på Jansson & Levanders Litteraturen – epoker och diktare står faktiskt en hel del om Strindberg och ”kvinnofrågan”, där hans tre äktenskap omnämns. Om Lagerlöf sägs inte ett ord om hennes kärleksliv, eller relationer över huvud taget.

I Tystnadens tyranni uppmanades också svensklärare att uppmärksamma litteratur som bryter mot heteronormativiteten. En svår uppgift. Var hittar man tips om icke-heteronormativ litteratur? Den enda skildring jag läst av homosexuell kärlek är i Agnes von Krusenstjernas Älskande par (del 5 i von Pahlen-serien). Den enda del det är någon action i enligt min lärare på litteraturvetenskapen. Jag har också blivit tipsad om Louise Boije of Gennäs roman Stjärnor utan svindel.

Ge mig gärna mer tips på böcker som skildrar homosexuell kärlek, och då helst inte stereotypa skildringar av ”roliga bög-kompisen som hjälper huvudpersonen med shoppningen” och ”sura feminist-flatan som bara hatar män”.

Form vs innehåll

De tre första kapitlen i min estetikbok är lästa. De hade rubrikerna imitation, expression och form (wow! det blir ju samma på svenska!). Det är väl i princip de grundskolor som finns vad gäller att betrakta konst. Vissa hävdar att konst är imitation av (den fysiska) verkligheten, andra att konst handlar om känslor antingen hos konstnären eller hos betraktaren eller hos båda. De som förespråkar form-teorier brukar istället hävda att formen är viktigast.

Jag råkade zappa förbi Döda poeters sällskap i helgen. I just den scen jag tänker på läser pojkarna ur sin tjocka litteraturbok om hur man ska analysera dikter genom ett diagram. Genom att på ena linjen ha en skala vad gäller formen och den andra innehåll får man olika stora fyrkanter. Ju större fyrkant desto bättre dikt? Ungefär där säger Robin Williams åt eleverna att riva ut sidorna ur boken. Jag zappade vidare och kommer inte ihåg vad poängen är.

Det finns ju en poäng i att inte låta dikter bli diagram. Men jag tycker ändå diagram-tanken pekar på en viktig sak. Nämligen att en dikt behöver både form och innehåll för att uppskattas. Det har varit problemet med de olika teorier jag hittills stött på i estetiken. Imitations-teorierna bygger på att det som är viktigt är hur lik konsten är verkligheten, och skillnaden mellan god och dålig konst är hur väl konsten imiterar verkligheten. Form-teorier bryr sig istället om hur ett musikstycke är komponerat, vilka versmått som används i dikter, och värderingen av konsten beror då på hur väl det stämmer överrens med form-regler. En otroligt enkelriktad syn att se på konst menar jag.

Samtidigt är det vanskligt att göra diagram av dikter. Hur ser skalan för form ut? Sapfiskt versmått är 6/10, medan grötrim är 1/10? Mitt favoritversmått är hur som helst elegiskt distikon så det får 10/10 av mig! Och innehåll? Hur mäter man det? Sex och erotik hamnar lägre än platonsk kärlek? Vad som händer hemmavid har mindre värde än krig och stora män? Det är svårt att gradera konst.

Min estetikbok är skriven av Anne Sheppard och den heter Aestetics – An introduction to the philosophy of art och handlar om alla konstformer, men tyngdpunkten ligger på litteratur. Lucky me!