Den gamle och havet

Hemma hos föräldrarna över jul läste jag Hemingways Den gamle och havet. Det tog 1½ timme ungefär och var väl värd den tiden. Jag hade faktiskt inte läst den förut men kände till fabeln.

En man är ute på havet. Han kämpar länge för att fånga en bamsefisk. Det tar sen lång tid att få fisken i land och på den tiden äter hajarna upp fisken.

Med det i baktanke är det kanske konstigt att kalla den fantastisk, spännande och väldigt läsvärd. Men jag var helt fängslad och kunde inte lägga den ifrån mig förrän jag läst klart. Från första sidan! Så nu säger jag åt alla att läsa den. Ett par timmar har väl alla tid med?

Sen kan ju den som så önskar fundera på vilken betydelse Santiagos stolthet har för berättelsen. Eller havets betydelse. Eller lejonen på stranden. Eller om det finns någon religiös symbolism. Sånt orkade inte jag tänka på utan tyckte den var bra ändå utan allt för mycket tankemöda. Men om jag läser den igen ska jag kanske ha tänkarmössan på mig.

Något jag däremot fäste mig vid var att han t ex använde racerbåtar i en metafor och att baseball ständigt återkom. Romanens handling hade kunnat utspela sig nästan när som helst med tanke på fiskeriet, men just racerbåtarna och baseballen fick mig att inse att romanen faktiskt är ganska nutida.

Ps. Apropå vad jag skrev här om Hemingway och World of Warcraft så finns det faktiskt ett quest i spelet som heter The old gnome and the sea.

Gråtsugen?

Jag hittade en lååång lista med ca en miljard frågor. En handlade om böcker: Vilka böcker, om några har fått dig att gråta?

Då kom jag genast att tänka på Selma Lagerlöf. Dels när jag läste Kejsarn av Portugallien där jag mot slutet låg i sängen och tjöt som jag inte gjort sen tonårstiden ungefär. Det lite trista var att jag fram till dess tänkt att det var en perfekt läsa-högt-bok till Svenska A. Men jag insåg att jag aldrig skulle klara av att läsa slutet högt. Synd på en i allt annat ypperlig högläsningsbok med lagom långa kapitel och där varje kapitel är en egen liten historia i sig (som ofta hos Lagerlöf).

Samma Lagerlöf fick mig dessutom att börja böla på bussen. Jag satt och läste det tal hon höll som tack för Nobelpriset i litteratur. Det handlade om hur hon åkte upp i himlen för att tala om för sin far hur bra det gått för henne. Vad är det med fäder? Vad gör inte vi döttrar för att göra dem stolta? Och när fadern i Lagerlöfs tal insåg att hans dotter fått Nobelpriset … åh vad jag grät!

Ett sånt liv!

Jag har läst en fantastisk biografi om Verner von Heidenstam. Den heter Verner von Heidenstam – Ett liv och är skriven av Per I. Gedin.

För mig är Verner von Heidenstam en person som lite grann glömts bort i litteraturhistorien. Heidenstams stora betydelse för det svenska nittitalet är väl i det närmsta odiskutabelt, men de flesta av dagens läsare drar nog hellre fram Selma Lagerlöf eller Gustaf Fröding ur gömmorna när det är dags för nittitals-klassiker. Gedin skriver också i sitt förord:

Under min skoltid på 40-talet ansåg vi elever att Verner von Heidenstam var den författare från den svenska litterära ”guldåldern” som intresserade oss minst. [...] Heidenstams generationskamrater hade en helt annan förmåga att fängsla – vi kunde gripas av Frödings dikter, roas av Gösta Berlings upptåg, solidarisera oss med Strindbergs uppror och i högsta grad dela Hjalmar Söderbergs spleen.

Men säga vad man vill om vad Heidenstam själv producerat (nu har jag inte läst något av hans prosa-verk, så jag är kanske inte rätt person att dömma), men hans liv är en saga som räcker till flera romaner. Åtminstone som den gestalt Gedin målar upp.

Jag gillade speciellt bitarna som handlar om Heidenstams kärleksliv. Det Gedin gör bra här och annorstädes är att han tar med en hel rad rykten och anekdoter, men ändå är noga med att betona när det rör sig om just rykten. Han väger också olika vittnens berättelser för att försöka ge en fullständig och riktig bild av Heidenstam.

Heidenstam föredrog yngre kvinnor och ”bytte” ut dem med jämna mellanrum. Han gifte och skilde sig tre gånger och hade ytterligare några kärleksaffärer med kvinnor. Han var i sin ungdomstid förespråkare för fri kärlek och han var mycket noga i sina förhållanden med att betona att den som så önskade skulle ha rätt att lämna äktenskapet när den så önskade. Heidenstam var inte den trognaste och äktenskapen tog ju också slut. På äldre dar blev han dock mer konventionell och blev nästan galen när hans sista kärlek, Kate Bang som trots att de var ihop i ett tjugotal år aldrig blev hans hustru, gjorde ett snedsprång. I kontrast till hans yngre jag känns reaktionen nästan löjlig och jag får lust att säga åt honom att han får skylla sig själv.

Gedin antyder dessutom att Heidenstam och Oscar Levertin, som var nära vänner och skrev ”stridsskriften” Pepitas bröllop ihop, kan ha haft en kärleksaffär. Åtminstone jag har aldrig ens tänkt tanken att relationen mellan dessa män skulle ha varit något annat än vänskaplig. Som grund lägger Gedin bland annat brev mellan de två, och dessa utdrag kan bitvis jämföras med breven som sändes mellan Selma Lagerlöf och Sophie Elkan (breven från Lagerlöf till Elkan finns i Du lär mig att bli fri som jag rekommenderar varmt). Dessa brev övertygade mig om kärleken mellan de två kvinnorna, ändå är jag inte lika övertygad i Heidenstam och Levertins fall. Kanske om jag tar mig tid att läsa hela brevväxlingen?

Jag tyckte dessutom mycket om de kapitel som handlar om Heidenstams relation till andra författare. I sin ungdom såg han Strindberg som sin mentor och det var mest kamratskap emellan dem. Men då Heidenstam började inkräkta på Strindbergs område och kallas nationalskald och annat blev det andra ord i skällan. Mycket intressant läsning! Jag älskade dessutom kapitlet om Fröding. Däri får man se lite fulare delar av Heidenstams karaktär när Fröding anklagas för sedlighetsbrott pga dikten ”En morgondröm” och Heidenstam som starkt hejat på en mycket tvekande Fröding att publicera denna dikt inte längre vill stå upp för sin vän.

Det finns mycket annat intressant i boken och man lär sig en hel del om kulturlivet under Heidenstams levnadsår. Jag har inte läst så värst många biografier, men det här är nog den bästa biografi jag läst. Jag tror kanske inte allt som står i den är sant, men allt som står i den är åtminstone intressant.

Jane Eyre

Apropå frågan nedan om värsta läsupplevelse sattes tankeverksamheten igång. Den bok som antagligen varit absolut svårast för mig att ta mig igenom var Charlotte Brontës Jane Eyre. Det beror troligen mest på bakgrundshistorien.

I högstadiet hade vi fri läsning en lektion i veckan och min svensklärare måste ha tröttnat på att jag mest läste kärleksdravel så hon tvingade (ja, hon sa att jag kunde glömma höga betyg om jag inte lydde och för mig är det detsamma som tvång) mig att läsa Jane Eyre. Troligen med de godaste intentioner. Men fy sjutton, jag hatade varje sekund jag läste den. Jag hoppas recensionen finns kvar någonstans, för jag vill minnas att jag totalsågade den. Några år senare på litteraturvetenskapen skolkade jag från seminariet som behandlade Jane Eyre för att jag fortfarande hatade boken så mycket.

Men för några månder sen kände jag att jag var tvungen att ge boken en ny chans. En ärlig chans. Som svensklärare kan man ju inte ha en sån klassiker som sämsta bok man någonsin läst, eller hur?

Jag måste väl erkänna att den var inte så hemsk. Den var till och med stundtals spännande och lite rolig. Ja, helt okej helt enkelt. Men jag förstår verkligen mitt högstadie-jag som inte tyckte om den.

Boken börjar med att lilla Jane är i ett fasansfullt underläge och liksom inte kan ta sig därifrån. Jag mådde dåligt av att läsa det nu, så jag antar att känslan kan ha varit ännu värre i högstadiet. Något som irriterade mig väldigt mycket då var kärlekshistorien mellan Jane och den suuuupergamla Mr Rochester. Och om de nu var kära, varför var de tvungna att gå som katten runt het gröt? Och om man nu är så kär i någon borde man väl känna igen denne även om den är utklädd till kvinna?  Den galna kvinnan på vinden och de övernaturliga delarna förstod jag mig inte heller på då.

Vet inte om jag förstod mig på de delarna bättre nu, men jag accepterade dem åtminstone. Det som störde mig mer nu var att den var så splittrad. Först barndomen, sen tiden hos Mr Rochester, sen tiden i den andra stugan (som jag glömt vad den hette) och tiden som lärare. Det är ju tillräckligt med material för tre romaner!

Jag vet inte vad som står i läroplanen för svenska i grundskolan, men i gymnasiet står det något om att man ska läsa böcker från olika tider och ha förståelse för den tid då de skrevs. Jag tror det var den stora bristen jag hade första gången jag läste, att jag inte kunde, eller inte ville, förstå vilka omständigheter som skilde mig från Jane Eyre. Och pga min ovilja mot boken försökte jag inte ens förstå hennes val.

Älskade Selma

Idag skulle Selma Lagerlöf ha fyllt 150 år om nu människan var sådant byggd att man levde så länge. Här följer några ord om Lagerlöf så vi kan följa hennes resa genom den svenska litteraturhistorien.

Selma Lagerlöf (född 1858, lärarinna) förfogar bland alla de senare årtiondernas författare öfver den största fantasirikedomen.
Ur Warburg Svensk litteraturhistoria i sammandrag, 5 uppl. 1899.

Selma Lagerlöf är framför allt sagoförtäljerska, och liksom de gamla sagoberättarna älskar hon mest de omedelbara, osammansatta naturerna; hennes berättarkonst bäres av en optimistisk världsåskådning och en kärnfull religiositet.
Ur Warburg & Montelin Svensk litteraturhistoria i sammandrag, 10 uppl. 1927.

Selma Lagerlöf har vunnit vidsträckt berömmelse. I sitt hemland har hon nått en hittills exempellös popularitet (Gösta Berlings saga nådde 32:a uppl. 1928). Hennes verk äro översatta på så gott som alla europeiska språk, hon var den första av de tre svenska författare, som hittills erhållit Nobelpriset i litteratur, och är den enda kvinna, som blivit medlem av Svenska akademien (1914).
Ur Steffen Svensk litteraturhistoria för den högre elemntarundervisningen, 9 uppl. 1936.

Gösta Berlings saga väckte både undran och beundran. Det alla måste beundra var den fantasiens fruktbarhet, varmed förfatarinnan skapade både människor och händelser. Det många hade mindre lätt att förlika sig med var den flämtande ivern och bristen på koncentration och pregnans i stilen.
Ur Alving Svensk litteraturhistoria, 2 uppl. 1945

Selma Lagerlöfs diktning betecknar det häftigaste omslag från åttiotalets grundsatser. Hon föraktar dess verklighetsfordran; spökerier, spådomar, andesyner och under har i hennes berättelser en djup mening och behandlas på fullt allvar såsom hörande verkligheten till. [...] Hennes människor handlar inifrån, ofta under vånda och samvetsnöd och skenbart i strid med sin fördel, men finner lyckan som en frukt av sin osjälviskhet efter lagar, som övergår mänskligt förstånd.
Ur Mjöberg Svensk litteraturhistoria, 12 uppl. 1963.

Till skillnad från Strindberg, tidens andra svenska celebritet med internationellt rykte, vann Selma Lagerlöf tidigt allmänt erkännande i hemlandet. 1909 erhöll hon Nobelpriset och 1914 valdes hon som första kvinna in i svenska akademien.
Ur Jansson & Levander Litteraturen - epoker och diktare, 1989.

Vid sidan av Vilhelm Moberg är Selma Lagerlöf den största epikern (berättaren) i vår litteratur. Men man blir inte en stor författare bara genom att återberätta vad man hört. Visst står Selma Lagerlöf i tacksamhetsskuld till den folkliga berättartraditionen i Värmland och den medeltida legendlitteraturen, men det är bara byggstenar som hon använder för att konstruera sina egna mycket personliga och genomtänkta romaner och noveller.
Ur Brodow, Bergström & Nettervik Dikten och vi, 2 uppl. 1991.

Nu är det jag själv som skriver igen. Jag skriver just nu mitt examensarbete och ser där hur skildringen av Lagerlöf och Heidenstam förändrats i läroböcker för gymnasieskolan under tidens gång.

Solsjenitsyn

Tydligen har Alexander Solsjenitsyn (det finns lite olika sätt att skriva hans namn) avlidit. Jag trodde i min enfald att han redan var död, så jag blir inte särskilt illa berörd. Men jag tänkte mig ändå en liten hyllning.

Det är nämligen så att jag anser att Solsjenitsyn skrivit enormt viktiga böcker. Jag har bara läst en enda av dem: I första kretsen. Det är som med så mycket annat här i världen man lärt sig om i skolan. Usch, det var så hemskt i Sovjet under Stalin-tiden. Men för mig behövs det en bra roman för att jag ska fatta på riktigt hur det var. Ibland behövs fiktion för att fakta ska gå in.

I novellsamlingen Nobeller (Solsjenitsyn fick Nobelpriset 1970) finns ”Att andas” som många av mina gymnasie-ettor tyckte om när jag läste den högt. Kanske för att den inte ens är 20 rader lång? Men jag hoppas för att den säger så mycket om fångenskap. Och om frihet.

Ps. Vad som gör mig lite irriterad är att Expressen och SvD (på nätet idag 4 augusti) har i princip ordagrannt samma nyhet. Kunde de inte skriva något eget? Fanns det ingen på redaktionen som läst något av honom som kunde ha skrivit något? Nej, de bara tar TT-Reuters-telegrammet och publicerar. Är det alltid så bråttom?

On parle francais

”Quand on est mort … Écoutez ca … Quand on est mort, c’est pour longtemps.”
Ur Zolas L’Assommoir (Krogen på svenska).

Imorgon är det deadline för fem uppsatser om 3-5 sidor (lite varierande) var. Istället kände jag att jag prompt måste undersöka om jag fortfarande kan läsa franska. Det är nu 8 år sen jag bodde i Frankrike och gick på lycée där och läste franska naturalister som om jag aldrig gjort annat. Och jag kan!

Citatet handlar om döden. Att döden, då den kommer, håller i sig. Länge.

Selma for president

Jag tror jag är kär i Selma Lagerlöf. Har just läst klart En herrgårdssägen. Bättre än så blir det inte. Lagom lång för att läsa på en eftermiddag men så full av liv och brustna drömmar och kärlek. Varför skriver inte folk så längre?

Och varför babblar folk så mycket om Strindberg? Inget jag läst av honom har berört mig ens ett uns så mycket som det Lagerlöf skrivit.

Dystopia

Jag håller på och läser om Orwells 1984, Boyes Kallocain och Huxleys Du sköna nya värld. Nästa vecka börjar läsprojekt med ettorna. De ska få skriva en egen bokblogg. Bara de ger godkänt till projektet så får ni givetvis länken dit. Min handledare trodde att det kanske var lite för svårt för dem (böckerna, inte att blogga). Men jag hoppas det ska gå bra. Bara de får tid att diskutera och smälta sina tankar. För många tankar och obehagskänslor ploppar upp inser jag när jag nu läser om dem. Men bara det ventileras tror jag nog de ska få ut en hel del av läsningen av ovanstående böcker.

Det här med att välja böcker för att läsa gemensamt är för övrigt ett härke. Klassuppsättningar finns några få, och många av dem är inte fulltaliga. 1984 fanns det faktiskt tillräckligt för att räcka till alla. Men jag tror det kan bli en intressant genre-diskussion om de får läsa olika (Du sköna nya värld fanns i sex ex, Kallocain i halvklassuppsättning).

Mycket väsen för ingenting

I helgen såg jag Kenneth Branaghs filmatisering av Shakespeares Much ado about nothing (Mycket väsen för ingenting). Jag har tidigare nämnt utan att gå djupare in på det att den kvinnosyn som finns i Taming of the shrew (Så tuktas en argbigga) inte riktigt hållit in i vår tid. Och jag skulle vilja säga samma sak om denna. (Nu kan jag bara tala för Branaghs tolkning. Och återigen såg jag utan textning så jag kan ju ha missat något väsentligt.)

Det jag finner problematiskt är följande: Hero och Claudio blir kära i varandra och ska gifta sig. Claudio tror att Hero varit otrogen och gör uppseendeväckande slut på bröllopsdagen (vilket är så där tre dagar efter de träffats). Hero gömmer sig i ett torn (om jag förstår rätt) och man hävdar att hon dog av sorg, detta medan hennes familj försöker rentvå hennes namn. Det visar sig att hon är oskyldig (dvs oskuld) och Claudio kan bli ursäktad för att ha orsakat Heros (låtsas)död om han går med på att istället gifta sig med Heros kusin. Som är Hero. Okidok, säger Claudio, jag gifter mig med kusinen istället. Rik kvinna som rik kvinna. Och Hero går mer än gärna med på att gifta sig med honom som varit så elak mot henne och som dessutom utan krumbukter går med på att gifta sig med hennes kusin (som iofs är hon).

Hela oskulds-/otrohetsproblematiken kan jag köpa rätt av. Men jag finner ändå Hero väldigt otrovärdig. Om någon gjorde slut med mig på falska grunder kunde han lätt få stå där. Och om han dessutom gick med på att gifta sig med någon annan, någon han inte ens träffat, sådär två dagar efter att jag dött (tror han). Nä. Skulle inte tro det. Men istället är hon alldeles himlastormande lycklig som får gifta sig med sin Claudio.

På filmen står det ”A romantic comedy for anyone who’s ever been in love”. Jag skulle vilja tillägga: ”och som fortfarande lever på 1600-talet”. Eller så är jag bara en tråkmåns. Och egentligen gillade jag ju filmen. Bara det att scenen där de gifter sig på slutet inte kändes trovärdig. Eller så har jag aldrig ”been in love” på ett sådant sätt att jag förlåter vad som helst.