Brännmärkt

Catharina Ingelman-Sundberg har skrivit en spännande roman som heter Brännmärkt (2006). Den handlar om Anne, en borgarhustru som förlorar sin man i ett skeppsbrott 1391. Hon själv flyter i land på en ö i Stockholms skärgård där hon efter ett våldtäktsförsök kraftigt sårar gärningsmannen och flyr till Stockholm.

Den här historien om Anne vävs sedan ihop med det som sker på den politiska arenan i huvudstaden. Tyskar och svenskar styr staden, medan danskar och de så kallade vitaliebröderna försöker norpa åt sig makten.

I efterorden skriver författaren följande: ”I romanen har de föga kända och omdebatterade Käpplingemorden en framträdande roll. [...] Käpplingemorden [kan] i dramatik och grymhet mycket väl jämföras med Stockholms blodbad. Det finns dock olika åsikter om vad som egentligen hände” (Ingelman-Sundberg 2006:319). Hon refererar sedan till flera akademiska verk som ägnats åt Käpplingemorden och tiden därikring och skriver att hon ”valt att återskapa ett av de möjliga händelseförloppen” (Ingelman-Sundberg 2006:319).

Jag blir väldigt imponerad över Ingelman-Sundbergs förmåga att väva ihop en mycket spännande intrig* med en trovärdig historisk miljö. Att hon på detta dessutom visar på ett historiskt skeende som kan ha hänt gör mig än mer imponerad.

*”Lagom kärlekskryddad och lättläst medeltidsaction” skriver Svenska Dagbladet enligt baksidestexten på boken.

Predikanten

Jag har fortfarande inte läst någon roman av Camilla Läckberg (trots att jag läst hela hennes blogg, som nu lagts ner). Däremot såg jag för någon vecka sedan filmatiseringen av Predikanten. Jag är väl inte så där jätteimponerad av den åtminstone. På slutet satt jag fortfarande och kände att det fanns lösa tåtar. Det kan ju ha berott på att jag inte tittade så där hundraprocentigt hela tiden. Vilket väl också det är tecken på att den inte var så bra?

Och det här med benmärgsdonationen. Då fattade jag kruxet direkt. Kanske för att jag är så smart?

Att välja ord

Jag läser just nu Saker min sambo och jag tyckte olika om av Sabina Strand. Jag har fått låna den av en kompis. Hon tyckte inte den var så bra, men hon tyckte att jag skulle läsa den. Om jag förstod rätt.

Efter att ha läst ett 50-tal sidor är jag irriterad. Mycket irriterad.

På baksidan hävdar man att boken är humoristisk och pricksäker och att skildringen har en självironisk distans. Nej, nej, nej. Boken är bitter, berättaren leker martyr. Inte roligt.

Men precis som min kompis känner jag igen mig just i det första stycket i boken. Det handlar om att partnern talat om för en att man inte ska ta i så när man skruvar för att man förstör skårorna. Så just den iakttagelsen var väl ganska pricksäker. Men det är å andra sidan den enda hittills. Men efter det har det inte hettat till.

Vampyrer på Vällingbybadet

Jag skulle kunna stämma in i hyllningskören till Låt den rätte komma in av John Ajvide Lindqvist. Den är kusligt stämningsfull, bitvis andlöst spännande och med fantastiska personskildringar. Och det blir ju alltid litebonuspoäng när saker utspelar sig i en miljö jag känner igen, vilket denna bok gör. Den utspelar sig i området kring Blackeberg. Boken skulle kunna vara en fem av fem av möjliga.

Men. And here’s the men.

Språket! Jag ser gärna mig själv som språkliberal men att skriva han i objektsform gör ont i mig (Jag såg han komma, Vad gjorde det han att jag gick här (inte exempel från boken då jag lånat ut den till min minsta syster)). Det skär som knivar i mitt bröst och irritationen växer för varje gång. Och detta gjordes ständigt, inte bara som stilistiskt drag i dialoger eller så. Utan nästan hela tiden. Fast ibland skrev Ajvide Lindqvist honom förstås.

Det gjorde inte alls lika ont att han envisades med att skriva dom istället för de och dem. Fast ibland skrev han ju de och dem. Vad hände med den där regeln om konsekvens? Hade han tänkt vara språklig avantgardist vore det väl bättre att stryka varenda de och dem?  

Om jag någon gång inte har något bättre att göra ska jag sätta mig och göra en analys av varje han/hon, honom/henne och dom/de/dem i Låt den rätte komma in och se om jag hittar något mönster. Om ett mönster utkristalliserar sig blir det en femma. Annars känns det bara som dålig språkbehandling.

Men är man inte en språklig stofil som mig (ha!) finns det nog mycket att hämta i den här boken. Trots att den språkliga utformningen bitvis störde var innehållet så njutningsfullt nervkittlande att jag oftast inte alls tänkte på språket.

(Och liksom alla andra böcker som når en viss popularitet i Sverige har också denna filmatiserats. Premiär 24 oktober. Så passande.)

Välkommen hit, välkommen hem

Jag blev den framgångsrike främlingen och den rollen kunde jag inte bli av med hur jag än försökte. Ju mer jag ansträngde mig för för att närma mig det svenska samhället och kulturen, desto tydligare klassificierades jag som en främling. Efter trettio böcker på svenska är jag alltjämt i den senaste litteraturhistorien förpassad till avdelningen invandrar-författare, en kategori för sig med andra kriterier och värderingar.

Ur Theodor Kallifatides Ett nytt land utanför mitt fönster.

Käre Theodor, i senaste numret av Bonniers bokklubbs medlemstidning fanns din bok Mödrar och söner presenterad på sidan med rubriken ”Svenska berättare” och med ditt vackra språk och fina berättelser är du mer än välkommen dit. För du är inget mindre än en svensk berättare, en mycket stor sådan till på köpet.

Gamlingar kan inte uttala enkla vardagsuttryck

Jag läste som sagt Douglas Foleys roman Shoo bre förra veckan. Igår skulle jag börja prata lite med eleverna om hur man skriver uppsats, vad man ska tänka på och så (ytterst övergripande, då jag fick springa in och vicka med inte många minuters förberedelse och bara hade det jag tänkt göra under min första vfu-lektion nästa vecka). Jag undrade då vilka som läst Shoo bre för att prata lite om skillnad mellan tal- och skriftspråk (nästan alla hade för övrigt läst den). Och då skrattade hela klassen åt mig. För jag uttalade tydilgen uttrycket väldigt illa. Det bjuder jag på.

När vi pratade vidare (efter att de skrattat klart) så undrade jag hur de uppfattade språket, då speciellt i dialogerna. Då sa en elev att det nog är jobbigare för gamla som inte är så vana vid sånt språk. VADDÅ GAMMAL? Jag är inte gammal!

Läs!

Okej, ni har säkert hört det femti gånger förut för jag är lite efter, men ni måste läsa Khaled Hosseinis Flyga drake. Måste, måste, måste.

Det räcker att säga att den är så fantastiskt andlöst spännande och så strupen-snörper-sig-gripande att den inte kan lämna ett öga torrt.

Åh, vad jag älskar.

Insikter

Jag har snart läst klart Khaled Hosseinis Flyga drake. Och jag grips av många saker. Men det jag tänkte skriva om nu är hur man kan levandegöra historien. Som det här med shia- och sunnimuslimer. Visst minns jag att det fanns skillnader från när jag läste religion på gymnasiet. Och vad gäller talibaner har jag ju läst om det i tidningar och sett hemska bilder från krigen, jag har läst om Sovjetunionens ockupation av Afghanistan på gymnasiets historielektioner.

Men ändå. Här kommer det en skönlitterär roman och helt plötsligt förstår jag. Helt plötsligt står saker och ting klart. Från ett fredligt Afghanistan via två krig till dagens Afghanistan (med dagens menar jag iofs innan 11 september 2001 som ju var några år sedan). Och kulurkrocken då huvudpersonen flyr till USA. Jag har läst krigsskildringar förut. När man tänker på krig så är det alltid något där borta, som händer de människorna där, inte här. Och precis så var det ju också i Afghanistan. Då, innan.

Det var egentligen inte den här delen, den historiska och samhällsvetenskapliga, av boken som grep mig mest. Det var givetvis de levnadsöden som gestaltas. Men jag ville ändå lyfta fram den här delen, eftersom jag tror att många liksom jag har lättare att ta till sig information genom skönlitteratur, än genom andra informationskanaler. Sen, när det gäller skönlitteratur (och allt annat också), måste man kanske fråga sig vad som är sant.

Mig äger ingen

Nu har jag läst en av förra årets Augustpris-nominerade (om än inte vinnande) böcker, nämligen Åsa Linderborgs Mig äger ingen. Med tanke på förväntningarna jag hade kan jag inte säga annat än att jag är besviken. Den är inte på när den bästa bok jag läst, inte ens den bästa bok jag läste förra året (fast däremot den bästa i år).

Jag kände aldrig att jag fick grepp om karaktärerna. Jag kände inte igen mig, men hittade heller inget att hänga upp mig på för att göra det. De förblev distanserade för mig. Kanske var de för mänskliga, kanske hade jag velat ha svar på på vems ”sida” jag skulle stå. Eftersom boken är ”sann” (om det nu finns en sanning) och började med ett kapitel om faderns bortgång för att sen börja från början kronologiskt visste jag ju hur det skulle sluta. Jag visste dessutom att det gått bra för Åsa Linderborg i livet, så jag hade svårt att tycka synd om henne. Hon skulle ju klara sig.

Utöver det med karaktärerna kunde jag irritera mig på en del sidospår som jag kände onödiga, som om de inte egentligen tillförde historien något. Kanske kan det förklaras av vad Linderborg svarar i en intervju om varför boken uppkom: ”Jag skrev boken till mina barn om deras morfar och ville ge dem det som är min sanning.” (Ur: Kollega, nr 1 2008.) Det kan förklara de många namnen på och historier om släktingar bakåt i tiden.

Samtidigt kan jag känna att den här negativiteten gentemot boken kan bero på Titanic-effekten. Jag såg Titanic först när den kom på video, medan många av mina vänner såg den flera gånger på bio, trånande suckade efter Leonardo di Caprio och började grina bara de hörde Titanic-låten (My heart will go on med Celine Dion). Mina förväntningar var då så högt ställda att jag ogillade den enormt när jag såg den. Och några år senare myntade jag begreppet Titanic-effekten, just om det som händer när någon hyllar något fenomen och detta något sen inte klarar av att leva upp till de förväntningar jag fått.

Jämfört med Titanic tycker jag dock att Mig äger ingen är jättebra. Det är bara det att den inte lever upp till mina förväntningar. Samtidigt finner jag det glädjande att Åsa Linderborg nu är tjänstledig för att skriva en bok till, denna gång en roman. Och den ser jag fram emot att läsa. Den vet jag ju åtminstone inte hur den ska sluta.

Äntligen tid för skönlitteratur

Efter att just ha avslutat en kurs (och nästa kurs är 15 veckor lång, så ingen tentastress än på några veckor) ska jag genast ta tag i skönlitteraturen som fått stryka på foten sista tiden. Jag ska börja med Åsa Linderborgs hyllade Mig äger ingen och sen blir det Den femte sanningen av Doris Lessing. Efter det är läslistan tom. Men jag ska nog komma på något.