Feminist-läsare?

Cecilia Gustavsson som är redaktör för Aftonbladets boksidor och som också har en bokblogg skrev igår om ”Romaner att bli feminist av …” (finns här). Här är listan:

• Marilyn French: Kvinnorummet
• Suzanne Brögger: Creme Fraiche
• Maria Sveland: Bitterfittan – läst
• Gun-Britt Sundström: Maken
• Joyce Carol Oates: Rape – a love story – läst
• Gerd Brantenberg: Egalias döttrar
• Hanne-Vibeke Holst: Min mosters migrän - läst
• Erica Jong: Rädd att flyga
• Virginia Woolf: Orlando
• Sylvia Plath: Glaskupan – påbörjat men inte orkat läsa klart

Lite kvar att läsa innan jag blir feminist på riktigt?

Ledarskapslitteratur

Just nu läser jag en kurs som handlar om ledarskap och lärande. Vissa böcker har mer med saken att göra än andra. Men jag tycker att alla har givit mig något.

Björnsson M (2005) Kön och skolframgång.

En skrift om knappt 100 sidor som gör mig på riktigt dåligt humör. Inte för att den är dålig, utan för att den verklighet som målas upp känns så orättvis. Statistik (använd på rätt sätt) och forskning ljuger knappast. Fokus ligger på ett stort problem: skolan har i princip ”lyckats” med tjejerna, men killarna kommer hopplöst efter främst i fråga om läsförmåga. Ett verkligt problem som jag som blivande svensklärare givetvis måste ta på allvar.

Men det jag fäste mig mest vid var att svenska tjejer generellt sätt, jämfört med andra europeiska länder, är mycket högpresterande. Över medel i undersökningen, och också över svenska killars medel. Ändå är tjejernas självförtroende vad gäller deras egen studieförmåga näst lägst i Europa! Vi har alltså många jättedukiga tjejer som gör enormt bra ifrån sig, men som ändå anser att de är dåliga och borde kunna prestera bättre. Var har vi fått det här fruktansvärda fröken duktig-syndromet ifrån? Och var kommer killarnas självförtroende egentligen ifrån? De presterar sämre än tjejerna men uppskattar ändå sin egen studieförmåga som väldigt hög.

Larsson E (2004) Mobbad? Det har vi inte märkt.

En bok som gör upp om många av de myter som finns kring mobbning (det är egentligen den mobbades fel, det är egentligen lika synd om den som mobbar, osv). Perspektivet är psykologiskt och handlar om hur otroligt förödande det är för en ung människa att mitt i processen att hitta sig själv, frigöra sig från föräldrarna, osv behöva kämpa med utanförskap, ensamhet och känslan av att vara fel.

Långström, S & Viklund, U Praktisk Lärarkunskap.

En bok som handlar om precis det det låter som. Här får man lära sig hur man skriver på tavlan, vilka lagar och regler som gäller, hur olika arbetsformer (blogg, storyboard, osv) fungerar. Och mycket annat. Nyttig som uppslagsbok (vad är ett case?) men kanske inte oumbärlig.

Skolverket (2002) Att arbeta med särskit stöd: några perspektiv.

I den här texten kommer flera olika experter till tals. Idéhistorikern, psykologen och elevvårdens läkare (bla) berättar sin bild av vad det innebär att arbeta med barn i behov av särskilt stöd. Jag tyckte det mest intressanta var att få en bild av just elevvården och deras sätt att arbeta med med dessa barn.

Stensmo C (2003) Ledarstilar i klassrummet.

En bok vars första kapitel jag nästan var tvungen att fnissa åt. Min ledarstil ligger nog ganska långt från Skinner och betingning. Men boken börjar med mer behavoristiska auktoritiva ledarstilar mot att i slutet ha mer låt gå-ledarstilar. Jag är nog ganska som på slutet, det var där jag började känna igen mig. Men det var ändå i några av de första kapitlen, speciellt det som handlade om själv-säker (ej att förväxla med självsäker) ledarstil.

Stensmo C (2000) Pedagogisk filosofi.

Som blivande filosofilärare tyckte jag den här var intressant. Mycket var väldigt basic; jag känner redan till Platon och grottliknelsen. Men det var kul att få det pedagogiska perspektivet på det jag redan kunde. Jag vet inte hur användbart innehållet är för mitt vardagliga arbete som lärare, men som intellektuell stimulans var den alladeles lagom. Repetition och fördjupning på samma gång.

Vinterek, M (2006) Individualisering i ett skolsammanhang.

Ja, den är det väl dags att börja läsa nu.

Stjärnor utan svindel

Underbar bok av Louise Boije af Gennäs. Över 500 sidor tjock, men en riktig guldklimp. Fast en del dödsträckor, måste jag säga, speciellt slutet (som ju är det man kommer ihåg bäst så här direkt efteråt) kändes lite som bara trampande på stället. Men ändå. Hade jag inte läst Flyga drake hade nog denna varit den bästa jag läst i år. Kanske är den bättre på ett sätt, då Stjärnor utan svindel ligger närmare min verklighet och därför kommer närmare och blir lättare att förhålla sig till. Om Flyga drake lärde mig något om krig och världen, så lärde mig Stjärnor utan svindel något om parrelationer för människor över 30 i Stockholm, Sverige.

Boken är väl mest känd för att huvudpersonen lämnar sin man och flyttar in hos sin lesbiska radikalfeministiska vänsteraktia flickvän. Kärleksskildringarna dem emellan är så vackra att jag nästan blev gråtmild. Inblicken i överklassens relationsspel var också intressant. En ny värld. Flera nya världar. Jag tycker om böcker som beskriver andra delar av Stockholm och verkligheten än det jag redan känner till. Lika, men ändå annorlunda.

När jag googlade lite på recensioner drar en del likhetstecken mellan Sophie (bokens huvudperson) och författaren och Kaja i boken och den kvinna som var författarens flickvän då hon skrev boken. Jag ogillar när man gör så. Likheter finns säkerligen, men som det står på bokens första blad: ”Denna berättelse är naturligtvis fiktiv. Namn, karaktärer, platser och situationer är uteslutande produkter av författarens fantasi. Eventuella likheter med verkliga händelser eller personer, levande eller döda, är därför givetvis fullkomligt slumpmässiga”. Alltså: Sophie är inte Louise Boije af Gennäs, Kaja är inte Mian Lodalen.

Boken är såld i över 150000 ex, så det är tydligen inte bara jag som gillar den här boken.

Samhällsmoralens väktare

I Ebba von Sydows bok Ebbas stil kan vi hitta massa olika regler. Det handlar om shoppingregler (shoppa alltid ensam, eftersom ”inte ens dina dina närmsta vänner [vill] dig alltid det bästa när det kommer till fashion”), hitta rätt jeans till din rumpa-regler och bästa skönhetsknepen-regler.

Ebba bjussar också på sina bästa partylagar:

Bli aldrig för full.

Ät aldrig nattamat i pappkartong från Seven eleven.

Skicka enbart sms till nära tjejkompisar efter midnatt.

Drick inte sprit efter midnatt.

Hångla aldrig på dansgolvet (eller över huvud taget ”in public”).

Parta i goda vänners lag och håll koll på varandra.

Se alltid upp om du förfestar eller drinkar ute ihop med bara killar.

Stå aldrig och häng utanför Köket efter stängning.

Snåla inte utan ta en taxi hem – och undvik alltid svarttaxi.

Se upp med vimmelfotograferna.

Ta inte fram det tunga sminkartilleriet på tjejtoaletten efter midnatt.

Jämför vi det med Maria-Pia Böethius beskrivninga av samhällsmoralen (se här) känns Ebbas regler skrämmande. För vi måste ju fråga oss: varför får inte tjejer bli för fulla, varför ska tjejer åka taxi hellre än tunnelbaka och varför får inte tjejer hångla på dansgolvet? Jo, för om vi då blir våldtagna kommer samhällsmoralen (med Ebba i spetsen?) och säger att vi får skylla oss själva.

Samhällets syn på våldtäkt

Alla män är potentiella våldtäktsmän.

Det är ett påstående som gör män mest rasande av allt. Män som aldrig skulle drömma om att våldta en kvinna blir djupt förolämpade och vänder sig i vrede mot hela debatten. Det ges en föreställning om att det är kvinnorna som hittat på detta uttryck för att sätta dit alla män: Alla män är potentiella våldtäktsmän.  

2002 gavs Katarina Wennstams mycket omtalade bok Flickan och skulden – En bok om samhällets syn på våldtäkt ut. Jag minns att jag grät när jag läste den och att jag var otroligt upprörd och ville prata med alla jag träffade om den. En väninna som skulle påbörja sina juridikstudier fick boken och en order om att se till att göra något åt det hela.

Men jag vill påstå att det inte alls är kvinnor som grupp som påstår detta. Jag vill påstå att det är den allmänna moralen som myntat detta uttryck, en moral som också de oskyldiga männen ansluter sig till om de tänker efter.

Jag vill tvärtom påstå att det är kvinnorna som mest hårdnackat sätter sig upp mot detta påstående och i handling ständigt visar att de inte tror att ”alla män är potentiella våldtäktsmän”.

För det är kvinnor som framhärdar i att följa med nystiftade bekantskaper hem på fika, det är kvinnor som framhärdar i att låta sig skjutsas hem av relativt okända män, det är kvinnor som släpper in sin exsambo eller exmake även om relationen är känslig, det är kvinnor som låter en nyfunnen vän följa med upp.

Idag har vi en ny sexualbrottslagstiftning som förhoppningsvis rådit bot på några av de luckor som fanns i den gamla lagen. Dessutom tror jag att vi har en annan syn på våldtäkter idag, vilket Stureplansmålet i höstas är ett klart exempel på. Många var väldigt upprörda över tingsrättens dom där de två männen förklarades icke skyldiga, och hovrättens dom mottogs med glädje av de flesta. För idag anser vi att en kvinna har rätt att säga nej. Hon har rätt att säga nej fast hon haft avancerat sex med killarna förut. Hon har rätt att säga nej fast hon följt med killarna med intentionen att ha sex med dem. För ett nej är alltid ett nej, när nejet än kommer.

Om man jämför det med synen i Flickan och skulden ser vi att något hänt på bara ungefär fyra år. Då ansågs varje man vara en potentiell våldtäktsman och hade en tjej ”provocerat” en man på något sätt fick hon skylla sig själv. Hade man varit lite full, gått med på att få lift hem av någon nybekant man, haft lite för kort kjol och genomsknilig topp, ja, då fick man skylla sig själv. För män kan ju inte kontrollera sin sexualitet, så har en kvinna väl tänt honom så är ansvaret hennes.

Flickan och skulden är ett fantastiskt exempel på hur stor skillnad en bok kan göra.

Tusentals gånger varje dygn framhärdar kvinnor i sin tro att män är människor att respektera och känna tillit till. Och nästan alltid har de självfallet rätt.

Men när kvinnan tog fel, när mannen hon framhärdade i att lita på plötsligt förvandlas till en våldtäktsman, då är det den samhälleliga moralen som är där och dömer:

- Du borde inte ha liftat!

- Du borde inte ha låtit honom köra dig hem. Du kände ju honom knappast!

-  Hur fasen kunde du vara så dum att du följde med honom hem?

- Men herregud, varför släppte du in honom?

- Jamen varför lät du honom kyssa dig?

Mycket som står i Flickan och skulden är dock fortfarande ytterst aktuellt. Jag tror inte att vi kan säga att vi nått en punkt där vi kan säga att vi är nöjda. För kvinnor blir fortfarande våldtagna, kvinnor blir fortfarande kallade hora och kvinnor är fortfarande rädda för att gå hem ensamma om nätterna.

Where to go from here? Jag ska läsa Maria-Pia Boethius bok Patriarkatets våldsamma sammanbrott ur vilken Wennstam citerar ett långt stycke. Stycket handlar just om hur varje man ses som en potentiell våldtäktsman och vems fel det egentligen är. Stycket gav åtminstone mig mersmak. Jag har återgivit en stor del av det i blockcitat genom texten.

Den människa som påstår att en kvinna får skylla sig själv om hom blev våldtagen eftersom hon steg upp i en främmande mans bil, det är den människan som påstår att alla män är potentiella våldtäktsmän.

Ett reportage om manlighet

Stephan Mendel-Enks Med uppenbar känsla för stil är ett reportage om manlighet. Den tar sitt avstamp i det kanske manligaste som finns: fotboll (nåja). Eller, snarare det som i medierna kallas huliganvåld. I en uppgörelsen mellan två fotbollslag (det stod i boken vilka, men jag fäste mig inte vid det) dödades Tony Deogan. Det som störde många var att alla teg, ingen sa vad som hänt. Varken de som höll på samma lag som Deogan, eller de som höll på det andra. Fegt, hävdade medierna.

Men Mendel-Enk hävdar att vad dessa sk huliganer gjort egentligen är att hålla sig till det manliga idealet. Ett ideal som består i att behärska sig, vara lojal mot gruppen, offra sig för något större än en själv, hålla på de den interna hierarkin och den stenhårda uppdelningen mellan offentligt och privat, samt ett förakt mot svaghet.

Stephan Mendel-Enks lysande bok visar … hur den makt män erhåller enbart på grund av sitt kön ytterst alltid handlar om våld.

Maria-Pia Boethius 

Genomgående tema i boken är mäns våld, hur det manlighetsideal som råder leder till en våldsideologi. Men samtidigt är det inte så att alla män slåss. Bara sådär 0,5% (den siffra Mendel-Enk arbetar med) gör det. Ska då hela manligheten anklagas för det? Mendel-Enk menar att det är rimligt att göra det. Detta eftersom alla män tjänar på den maktbalans som råder i samhället. Genom att 0,5 % av männen ser till att maktbalansen bibehålls kan resten av alla män dra fördelarna av hierarkin men utan att få blod på sina händer.

Boken är bara 127 sidor, men är en ypperlig introduktion till hur manlighet skapas och vad det är. De diskussioner som avlöpt i media på sista tiden, med anledning av Pär Ströms debattartikel i Svenska Dagbladet 2 januari i år (Män kuvas av statlig feminism) kan få många svar av Mendel-Enk.

Här kan man läsa om fotbollshuliganer, klottrare, förskollärare, Killinggänget, mansjourer, Paolo Roberto, pissoarer, våldtäkter, mm, mm.

Men absolut mest fascinerande tyckte jag var Mendel-Enks analys av vad som skulle hända om man satte in Mikael Persbrandt i huvudrollen i nästan vilken som helst av Måns Herngren och Hannes Holms filmer. Mikael Persbrandt är ju mannen personifierad och har ett flertal gånger vunnit utmärkelser som Sveriges man, osv. Persbrandts roller innebär att spela en hårding som super och knullar. Björn Kjellman (som ofta haft huvudroller i Herngren och Holms filmer) spelar däremot en man som alla kan känna igen sig i.

Hade exempelvis machofiguren Gunvald Larsson likt mjukisen Adam i Adam och Eva ljugit oavbrutit för sin fru, tröttnat på henne för att hon börjat prata om att skaffa barn, satt på sin brorsas 17-åriga barnflicka för att sedan flytta in hos en tjejkompis, älta sina egna bekymmer för henne twentyfourseven och inte bidra med något annat till hushållet än att tvångsjucka mot henne i köket när hon försöker ha middag för sina tjejkompisar – då hade inte filmen varit en komedi längre. Det hade varit tragisk socialrealism och på hyrvideons baksida skulle ingen komma på tanken att skriva att de flesta tittare skulle känna igen sig.

Med Mikael Persbrandt i huvudrollen skulle det våld med vilket även ”vanliga killar” möter sin omvgivning avslöjats.

Ur: Med Uppenbar känsla för stil.