Dåliga sexskildringar

I Svenskan läste jag en artikel notis (här) om att de sämsta sexskildringarna blivit nominerade. Själv kan jag inte minnas att jag läst en enda sexskildring i mitt liv, men det måste jag ju ha gjort. Har ju några Nora Roberts- och Sidney Sheldon-böcker i bokhyllan. Jo, jag kommer ihåg en. Den innefattade en advokat och en fåtölj. Det är (tyvärr) allt jag kommer ihåg.

Hur är det med er? Kommer ni på någon bra eller dålig sexskildring ni läst? Kanske kan ni rekommendera någon bok om man är sugen på lite snusk?

Tycker ni bättre om sexskildringar på film så har Expressen en minikort notis här. Det ska dock vara de bästa skildringarna, inte sämsta.

Edit: Mer om själva tävlingen går att läsa här. Dags att fylla på läslistan, kanske?

Idag skriver Johanna Ö på bokhora.se (här) också om den här sämsta sexskildring-tävlingen. Hon har dessutom pratat i radio om dåliga sexskildringar.

Predikanten

Jag har fortfarande inte läst någon roman av Camilla Läckberg (trots att jag läst hela hennes blogg, som nu lagts ner). Däremot såg jag för någon vecka sedan filmatiseringen av Predikanten. Jag är väl inte så där jätteimponerad av den åtminstone. På slutet satt jag fortfarande och kände att det fanns lösa tåtar. Det kan ju ha berott på att jag inte tittade så där hundraprocentigt hela tiden. Vilket väl också det är tecken på att den inte var så bra?

Och det här med benmärgsdonationen. Då fattade jag kruxet direkt. Kanske för att jag är så smart?

Aldrig nöjda?

Så fort jag började min vfu (dvs lärarpraktik) och jag pratade med eleverna om vad vi skulle göra fick jag frågan (eller snarare önskemålet): ”Ska vi titta på fiiiiilm?”. Nja. Inget jag lovade med detsamma. När jag hade planeringen för upplysningen klar fanns det plats för en film. Mycket av Jane Austen har ju filmatiserats, så det skulle kanske platsa. När jag då glatt berättar för eleverna att de ska få se film blir kommentaren: ”Men Jane Austen … det är ju tjejfilmer. Då tänker jag skolka”. Då blev jag lite trumpen.

Mycket väsen för ingenting

I helgen såg jag Kenneth Branaghs filmatisering av Shakespeares Much ado about nothing (Mycket väsen för ingenting). Jag har tidigare nämnt utan att gå djupare in på det att den kvinnosyn som finns i Taming of the shrew (Så tuktas en argbigga) inte riktigt hållit in i vår tid. Och jag skulle vilja säga samma sak om denna. (Nu kan jag bara tala för Branaghs tolkning. Och återigen såg jag utan textning så jag kan ju ha missat något väsentligt.)

Det jag finner problematiskt är följande: Hero och Claudio blir kära i varandra och ska gifta sig. Claudio tror att Hero varit otrogen och gör uppseendeväckande slut på bröllopsdagen (vilket är så där tre dagar efter de träffats). Hero gömmer sig i ett torn (om jag förstår rätt) och man hävdar att hon dog av sorg, detta medan hennes familj försöker rentvå hennes namn. Det visar sig att hon är oskyldig (dvs oskuld) och Claudio kan bli ursäktad för att ha orsakat Heros (låtsas)död om han går med på att istället gifta sig med Heros kusin. Som är Hero. Okidok, säger Claudio, jag gifter mig med kusinen istället. Rik kvinna som rik kvinna. Och Hero går mer än gärna med på att gifta sig med honom som varit så elak mot henne och som dessutom utan krumbukter går med på att gifta sig med hennes kusin (som iofs är hon).

Hela oskulds-/otrohetsproblematiken kan jag köpa rätt av. Men jag finner ändå Hero väldigt otrovärdig. Om någon gjorde slut med mig på falska grunder kunde han lätt få stå där. Och om han dessutom gick med på att gifta sig med någon annan, någon han inte ens träffat, sådär två dagar efter att jag dött (tror han). Nä. Skulle inte tro det. Men istället är hon alldeles himlastormande lycklig som får gifta sig med sin Claudio.

På filmen står det ”A romantic comedy for anyone who’s ever been in love”. Jag skulle vilja tillägga: ”och som fortfarande lever på 1600-talet”. Eller så är jag bara en tråkmåns. Och egentligen gillade jag ju filmen. Bara det att scenen där de gifter sig på slutet inte kändes trovärdig. Eller så har jag aldrig ”been in love” på ett sådant sätt att jag förlåter vad som helst.

Trettondagsafton

När jag påbörjade mina Shakespeare-veckor i svenskan kollade jag vad de egentligen gjort i engelskan. De hade tittat på filmatiseringen av Twelfth Night (Trettondagsafton). De hade inte gillat den, för de hade inte förstått någonting. Sa de. Och jag är benägen att tro dem.

Idag tittade jag på ovan nämnda film och liksom eleverna tittade jag utan textning. Och för att vara ärlig så fattade jag knappt någonting jag heller. Huvudstoryn gick väl att följa, men sen nada. Och inte hörde jag vad de sa heller.

Jag har läst flera Shakespeare-pjäser, jag hade inte 23 klasskompisar som pockade på uppmärksamheten medan jag tittade, jag hade rollistan så jag kunde försöka fatta vem som var vad och relaterad till andra hur, och framför allt såg jag filmen av egen fri vilja. Och ändå var det rent ut sagt näst intill omöjligt att ta till sig pjäsen.

Vad var egentligen tanken bakom att visa filmen för gymnasieeleverna? De verkar inte  ha bearbetat filmen för att på så sätt få någon förståelse för filmen. Själv ska jag googla lite och se om jag kan hitta något intressant. För jag fattar nog fortfarande inte riktigt vad som hände. Jag håller tummarna att eleverna känner likadant och själva tar ansvar för sin Shakespeare-förståelse.

Till minne

Den första film jag såg med Heath Ledger var 10 orsaker att hata dig eller 10 things I hate about you som också ses som hans genombrott. Det är en av de filmer jag ser om och om igen, en där jag likt Kalle Anka på julafton kan varenda replik, en som jag fullständigt älskar.

Filmen handlar om systrarna Kat och Bianca Stratford. Kat ogillar killar, vägrar gå på skolbalen eftersom sådana bygger på patriarkala strukturer ”that dictate our education”, surar för att de läser Hemingway men inte systrarna Brontë och drömmer om att starta ett rockband. Bianca är Kats motsats, hon går klädd i söta kläder som visar mycket hud och tycker det är viktigt att ha rätt kompisar och är, konstateras det, ytlig. ”There’s a difference between like and love, I like my Scetchers, but I love my Prada backpack”.

Systrarnas pappa har en regel och det är att Bianca bara får gå på dejt (fest, osv) om Kat gör det. Bianca är intresserad av Joey ”eat me” Donner, skolans player, och vill gärna gå ut med honom. Kat har däremot inget intresse för killar, utan sitter hellre och läser The Bell Jar. Cameron James är intresserad av Bianca och försöker därför få värstingen Patrick Verona (Heath Ledger) att gå ut med Kat.

Och där var intrigerna igång. En i mitt tycke utomordentlig high school-film. Skolan heter Padua high school. Och vid det här laget, om inte tidigare, borde Shakespeare-kännaren börjat fundera. Padua? Kat och Bianca? Patrick Verona – Petrucho of Verona? Jomenvisst, filmen ska föreställa en tolkning av Shakespeares The Taming of the Shrew (Så tuktas en argbigga). Själva titlarna (på engelska!) påminner ju om varandra i rytm och de rimmar. Shakespeares pjäs utspelas i Padua och där finns mycket riktigt två systrar, Katherina ”the shrew” och Bianca, osv.

Eftersom jag med glädje sett filmen om och om igen tog jag mig en dag för att läsa också Shakespeares pjäs. Jag visste att den handlade om en självständig kvinna. Och visst ser jag parallellerna i början, där Baptista förklarar att en ung man inte får fria till den yngre dottern Bianca förrän den äldre dottern Katherina blivit gift, där den unge mannen då försöker hitta en lämplig man åt Katherina, osv. Men sen går det bara utför.

Där filmen slutar med att Bianca också ”blir en argbigga” och därmed visar sin självständighet och blir vuxen också i sin fars ögon, slutar pjäsen med att Katherina högt läser en dikt om att mannen ska vara kvinnans herre. Hon har blivit tuktad. Kat läser också en sonett (efter att läraren läst Shakespeares sonett 141 och gett i uppgift till klassen att skriva en egen sonett) på engelsklektionen:

I hate the way you talk to me, and the way you cut your hair.
I hate the way you drive my car.
I hate it when you stare.
I hate your big dumb combat boots, and the way you read my mind.
I hate you so much it makes me sick; it even makes me rhyme.
I hate the way you’re always right.
I hate it when you lie.
I hate it when you make me laugh, even worse when you make me cry.
I hate it when you’re not around, and the fact that you didn’t call.
But mostly I hate the way I don’t hate you.
Not even close, not even a little bit, not even at all.

Många fler referenser både till The Taming of the Shrew men också till Shakespeare i allmänhet genomsyrar filmen. Måste jag välja mellan pjäs och film så väljer jag filmen alla dagar i veckan. Shakespeares pjäs är, till skillnad från många av hans andra, ytterst otidsenlig. Och särskilt komisk är den inte heller.

Idag tänker jag på Heath Ledger som avled igår. Han är mest känd för filmen Brokeback mountain för vilken han Oscarsnominerades. Men för mig kommer hans största film alltid vara 10 orsaker att hata dig.

Form vs innehåll

De tre första kapitlen i min estetikbok är lästa. De hade rubrikerna imitation, expression och form (wow! det blir ju samma på svenska!). Det är väl i princip de grundskolor som finns vad gäller att betrakta konst. Vissa hävdar att konst är imitation av (den fysiska) verkligheten, andra att konst handlar om känslor antingen hos konstnären eller hos betraktaren eller hos båda. De som förespråkar form-teorier brukar istället hävda att formen är viktigast.

Jag råkade zappa förbi Döda poeters sällskap i helgen. I just den scen jag tänker på läser pojkarna ur sin tjocka litteraturbok om hur man ska analysera dikter genom ett diagram. Genom att på ena linjen ha en skala vad gäller formen och den andra innehåll får man olika stora fyrkanter. Ju större fyrkant desto bättre dikt? Ungefär där säger Robin Williams åt eleverna att riva ut sidorna ur boken. Jag zappade vidare och kommer inte ihåg vad poängen är.

Det finns ju en poäng i att inte låta dikter bli diagram. Men jag tycker ändå diagram-tanken pekar på en viktig sak. Nämligen att en dikt behöver både form och innehåll för att uppskattas. Det har varit problemet med de olika teorier jag hittills stött på i estetiken. Imitations-teorierna bygger på att det som är viktigt är hur lik konsten är verkligheten, och skillnaden mellan god och dålig konst är hur väl konsten imiterar verkligheten. Form-teorier bryr sig istället om hur ett musikstycke är komponerat, vilka versmått som används i dikter, och värderingen av konsten beror då på hur väl det stämmer överrens med form-regler. En otroligt enkelriktad syn att se på konst menar jag.

Samtidigt är det vanskligt att göra diagram av dikter. Hur ser skalan för form ut? Sapfiskt versmått är 6/10, medan grötrim är 1/10? Mitt favoritversmått är hur som helst elegiskt distikon så det får 10/10 av mig! Och innehåll? Hur mäter man det? Sex och erotik hamnar lägre än platonsk kärlek? Vad som händer hemmavid har mindre värde än krig och stora män? Det är svårt att gradera konst.

Min estetikbok är skriven av Anne Sheppard och den heter Aestetics – An introduction to the philosophy of art och handlar om alla konstformer, men tyngdpunkten ligger på litteratur. Lucky me!

Poppis?

Det verkar som om de mest omtyckta svenska filmerna enligt biopubliken är baserade på romaner. DN skriver:

De nominerade filmerna [till Biopublikens pris] är Arn – tempelriddaren, Ett öga rött och Underbar och älskad av alla.

DN.

Att svensk filmindustri har en förkärlek till att filmatisera böcker (med tonvikt på barndomsskildringar, men ändå) skrevs det om i Svensklärarbloggen för inte alls länge sen. Kolla in den!

Själv har jag läst de två sistnämnda böckerna, men inte den förstnämnda. Något att lägga till läslistan? Eller fuska och se filmen?