Den gamle och havet

Hemma hos föräldrarna över jul läste jag Hemingways Den gamle och havet. Det tog 1½ timme ungefär och var väl värd den tiden. Jag hade faktiskt inte läst den förut men kände till fabeln.

En man är ute på havet. Han kämpar länge för att fånga en bamsefisk. Det tar sen lång tid att få fisken i land och på den tiden äter hajarna upp fisken.

Med det i baktanke är det kanske konstigt att kalla den fantastisk, spännande och väldigt läsvärd. Men jag var helt fängslad och kunde inte lägga den ifrån mig förrän jag läst klart. Från första sidan! Så nu säger jag åt alla att läsa den. Ett par timmar har väl alla tid med?

Sen kan ju den som så önskar fundera på vilken betydelse Santiagos stolthet har för berättelsen. Eller havets betydelse. Eller lejonen på stranden. Eller om det finns någon religiös symbolism. Sånt orkade inte jag tänka på utan tyckte den var bra ändå utan allt för mycket tankemöda. Men om jag läser den igen ska jag kanske ha tänkarmössan på mig.

Något jag däremot fäste mig vid var att han t ex använde racerbåtar i en metafor och att baseball ständigt återkom. Romanens handling hade kunnat utspela sig nästan när som helst med tanke på fiskeriet, men just racerbåtarna och baseballen fick mig att inse att romanen faktiskt är ganska nutida.

Ps. Apropå vad jag skrev här om Hemingway och World of Warcraft så finns det faktiskt ett quest i spelet som heter The old gnome and the sea.

Janne min vän (spolier-varning)

När jag läste Peter Pohls roman Janne, min vän kunde jag inte lägga ifrån mig boken, eftersom jag tvunget ville veta hur det gick. Då hade jag ändå läst Nikolajevas bok Barnbokens byggklossar innan där mycket av händelseförloppet tas upp, däribland slutet, så det kanske var lite ”förstört” (precis som det kanske blir för den som inte läst boken men som läser den här blogg-texten). Jag tänkte här fundera på hur det kommer sig att Janne, min vän var så fängslande. Jag tänker speciellt på två saker, nämligen de luckor som finns, men också de ”sammanträffanden” som boken är full av.

Man skulle kunna säga att det finns två sorters luckor i berättelsen. Historien återberättas ju av Krille och börjar när några poliser undrar över Jannes tillhörigheter. Eftersom Janne sagt att man aldrig ska snacka med snuten känner sig Krille osäker på vad han får och inte får berätta. Det är ju inte förrän i slutet som polisen tar fram Jannes armband, och även om vi liksom Krille länga misstänkt att det gått illa för Janne förstår vi först då med stor säkerhet att det gått illa. Den första luckan har alltså att göra med att Krille väljer ut vad han ska berätta för polisen. Samtidigt får vi ju dock följa Krilles tankar och funderingar, vilket gör att vi får veta mer än vad han egentligen säger till poliserna. Den andra luckan har att göra med att Krille inte själv är helt på det klara med vad som hänt.

Men det är med hjälp av det jag kallar sammanträffanden som gör att vi försöker fylla ut luckorna. Jag tar bara några exempel för att belysa vad jag menar. Vi får tex veta att Berras farsa är alkoholist och brukade slå honom, därför tänker vi först att det antagligen är det som hänt. Vi får också veta att Janne klarar omöjliga stunt – som att cykla på ett 59 mm broräcke. När Janne varit borta ett tag och återfinns mycket skadad inser Krille att sådana skador får man väl inte av lite stryk hemma? Janne ser inte ut som Berra brukade se ut när han fått stryk. När sedan Krilles pappa pratar om hur det går till på cirkusar är det lätt att dra paralleller till Janne.

Många av de här sammanträffande lyckas vi pussla ihop mot slutet, samtidigt som luckorna fylls igen. Parallellt med Jannes hemligheter finns ju också Krilles systers hemligheter, som åtminstone jag var ganska nyfiken på. När vi, liksom Krille, abrupt får veta att hon pluggat franska och nu farit till Frankrike blev åtminstone jag lite besviken, var det inget annat? Jag läser in att Krille känner likadant, speciellt som hans föräldrar hela tiden vetat vad hon gjort. Här började jag tänka i banorna, att kanske är Jannes hemlighet lika trivial, och framför allt fick jag känslan av att också vad gäller detta vet Krilles föräldrar sanningen.

Men det är ungefär samtidigt som vi får veta Krilles systers hemlighet som vi slutar få svar på hemligheterna vad gäller Janne. Det som hänt innan dess börjar nystas upp, men det som händer därefter får vi själva fundera på. Dock är ju inte det som hänt innan helt glasklart, men många saker knyts ju samman i slutet. Historien lämnar trots det många lösa trådar och som Nils Holgersson-juryn skrev i sin motivering: ”En skapande process som fortgår långt efter att boken är utläst” (Österlund: Förklädda flickor, s. 199).

Jag låg vaken halva natten när jag läst klart och försökte tänka ut hur det egentligen var. Med Peter Pohls egna ord (från Svarsbrev …) ”I slutet får Krille veta att Janne i själva verket är flicka, Miss Juvenile från Cirkus AIR. Varför uppträdde hon som pojke? Vilket samband fanns det med Mr G.G., Monstret, cykelverkstan, skomakarverkstan, skomakaren och hans son, kojan som brann …”. Och precis så låg jag och tänkte, så fort jag fått en pusselbit på plats hittade jag en ny. På ett sätt var det för mig precis som för Krille, så fort Krille fick veta något sant om Janne fick han samtidigt en ny lögn. Och det tycker jag är storheten med Janne, min vän, den har ett öppet slut, och vi som läsare tvingas vara med och skapa berättelsen.

Solsjenitsyn

Tydligen har Alexander Solsjenitsyn (det finns lite olika sätt att skriva hans namn) avlidit. Jag trodde i min enfald att han redan var död, så jag blir inte särskilt illa berörd. Men jag tänkte mig ändå en liten hyllning.

Det är nämligen så att jag anser att Solsjenitsyn skrivit enormt viktiga böcker. Jag har bara läst en enda av dem: I första kretsen. Det är som med så mycket annat här i världen man lärt sig om i skolan. Usch, det var så hemskt i Sovjet under Stalin-tiden. Men för mig behövs det en bra roman för att jag ska fatta på riktigt hur det var. Ibland behövs fiktion för att fakta ska gå in.

I novellsamlingen Nobeller (Solsjenitsyn fick Nobelpriset 1970) finns ”Att andas” som många av mina gymnasie-ettor tyckte om när jag läste den högt. Kanske för att den inte ens är 20 rader lång? Men jag hoppas för att den säger så mycket om fångenskap. Och om frihet.

Ps. Vad som gör mig lite irriterad är att Expressen och SvD (på nätet idag 4 augusti) har i princip ordagrannt samma nyhet. Kunde de inte skriva något eget? Fanns det ingen på redaktionen som läst något av honom som kunde ha skrivit något? Nej, de bara tar TT-Reuters-telegrammet och publicerar. Är det alltid så bråttom?

Små små ord

Ettorna bloggar på om sina dystopier. Och det är så intressant att se hur små ord kan ändra innebörden ganska mycket. Jämför meningarna (som handlar om 1984) där den senare är tagen ur en elevtext:

Boken är ganska spännande.

Boken är faktiskt ganska spännande.

Det där lilla ”faktiskt” gör hela skillnaden. Den visar vilka förväntningar (vissa) elever har på de böcker vi lärare prackar på dem. (Eller möjligen om böcker skrivna före 1995?) Om läraren tycker att man ska läsa boken måste den vara trist och tråkig. Eller?

Dystopia

Jag håller på och läser om Orwells 1984, Boyes Kallocain och Huxleys Du sköna nya värld. Nästa vecka börjar läsprojekt med ettorna. De ska få skriva en egen bokblogg. Bara de ger godkänt till projektet så får ni givetvis länken dit. Min handledare trodde att det kanske var lite för svårt för dem (böckerna, inte att blogga). Men jag hoppas det ska gå bra. Bara de får tid att diskutera och smälta sina tankar. För många tankar och obehagskänslor ploppar upp inser jag när jag nu läser om dem. Men bara det ventileras tror jag nog de ska få ut en hel del av läsningen av ovanstående böcker.

Det här med att välja böcker för att läsa gemensamt är för övrigt ett härke. Klassuppsättningar finns några få, och många av dem är inte fulltaliga. 1984 fanns det faktiskt tillräckligt för att räcka till alla. Men jag tror det kan bli en intressant genre-diskussion om de får läsa olika (Du sköna nya värld fanns i sex ex, Kallocain i halvklassuppsättning).

Stjärnor utan svindel

Underbar bok av Louise Boije af Gennäs. Över 500 sidor tjock, men en riktig guldklimp. Fast en del dödsträckor, måste jag säga, speciellt slutet (som ju är det man kommer ihåg bäst så här direkt efteråt) kändes lite som bara trampande på stället. Men ändå. Hade jag inte läst Flyga drake hade nog denna varit den bästa jag läst i år. Kanske är den bättre på ett sätt, då Stjärnor utan svindel ligger närmare min verklighet och därför kommer närmare och blir lättare att förhålla sig till. Om Flyga drake lärde mig något om krig och världen, så lärde mig Stjärnor utan svindel något om parrelationer för människor över 30 i Stockholm, Sverige.

Boken är väl mest känd för att huvudpersonen lämnar sin man och flyttar in hos sin lesbiska radikalfeministiska vänsteraktia flickvän. Kärleksskildringarna dem emellan är så vackra att jag nästan blev gråtmild. Inblicken i överklassens relationsspel var också intressant. En ny värld. Flera nya världar. Jag tycker om böcker som beskriver andra delar av Stockholm och verkligheten än det jag redan känner till. Lika, men ändå annorlunda.

När jag googlade lite på recensioner drar en del likhetstecken mellan Sophie (bokens huvudperson) och författaren och Kaja i boken och den kvinna som var författarens flickvän då hon skrev boken. Jag ogillar när man gör så. Likheter finns säkerligen, men som det står på bokens första blad: ”Denna berättelse är naturligtvis fiktiv. Namn, karaktärer, platser och situationer är uteslutande produkter av författarens fantasi. Eventuella likheter med verkliga händelser eller personer, levande eller döda, är därför givetvis fullkomligt slumpmässiga”. Alltså: Sophie är inte Louise Boije af Gennäs, Kaja är inte Mian Lodalen.

Boken är såld i över 150000 ex, så det är tydligen inte bara jag som gillar den här boken.

Kort samtal

Idag provade jag lite kort att använda tekniken (eller vad den ska kallas) som Aidan Chambers presenterar i boken Böcker inom oss – om boksamtal. Eleverna hade fått läsa Pär Lagerkvists novell En hjältes död, egentligen för en språklig övning. Men jag tänkte bara kort prova Chambers grundfrågor. Man måste ju börja någonstans.

Grundfrågorna är:

• Var det något du gillade i boken?
• Var det något du ogillade?
• Var det något du inte förstod eller tyckte var svårt? Har du några frågetecken?
• Lade du märke till några mönster eller kopplingar?

Jag hann fråga om det var något speciellt de gillade med boken. Det var det väl inte direkt någon som gjorde. Jag behövde inte fråga varför (det ska man ju heller aldrig fråga, enligt Chambers). Det var för att den var så konstig, så många frågetecken. Speciellt undrade de varför hjälten hoppar från kyrktornet. Pengar kan ju ha varit en drivkraft, men hade han redan fått dem?

Det kändes så roligt att det verkligen var deras frågor som kom fram! Jag hade knappt funderat över det. Men nu funderade vi, gick tillbaka till texten och kollade. Hade han fått pengarna redan? Angav han några skäl för sina handlingar? Och det var nästan bara de som pratade. Jag sammanfattade och fördelade ordet. Tror inte jag styrde diskussionen nämnvärt.

Det här känns som början på ett bra sätt att samtala om böcker (och kortare texter, förstås). Varför ska läraren alltid ha sina fem frågor som ska diskuteras? Nej, eleverna kan nog själva avgöra vad de finner intressantast att prata om. Vill läraren absolut diskutera något speciellt kan ju denne vänta och se om det kommer upp ändå. Och om inte är det ju bara att ställa den frågan senare. Så tänker jag.

Vikten av att synas

I Gellert Tamas Lasermannen – En berättelse om Sverige får vi följa händelserna runt årsskiftet 1991-1992. Det var då den sk Lasermannen sköt sammanlagt 11 personer. Jag var inte gammal då. Bara 9 år. Ändå minns jag det. Jag minns att jag frågade mamma om jag behövde vara rädd. Det behövde jag inte. Jag tror även jag har ett minne av att Lasermannen kunde vara kvinna. Däremot har jag inget minne av att Lasermannen åkte fast.

Efter att ha plöjt igenom Tamas 400 sidor långa redogörelse för händelserna är frågetecknen inte lika många.

Men Tamas reportage handlar inte bara om Lasermannen. Den beskriver också uppkomsten av olika rasistiska organisationer och det inte helt främlingsvänligt inställda Ny demokrati. Vi får veta att statsminister Carl Bildt menade att de omfattande mordbrandsförsöken på flyktingförläggningar bara var pojkstreck och inte hade något med rasisim att göra. Jag skulle vilja kalla boken en liten del nutidshistoria.

Parallellet med Lasermannen läste jag Jonas Gardells bok En komikers uppväxt. Juha och John Ausonius (Lasermannen) är mycket lika (vilket min vän Jerry gjorde mig uppmärksam på). Båda killarna får uppleva en inte alltför lyckad uppväxt och de lider båda senare i livet (liksom de gjorde i barndomen) av ett enormt bekräftelsebehov. De är beredda att göra nästan vad som helst för att få vara en i gänget.

Men vad är det som gör att en växer upp och blir en av Sveriges populäraste komiker (om vi väljer att läsa Gardells bok som någorlunda självbiografisk) medan en växer upp och blir en av Sveriges mest hatade mördare? Kanske finns det rätta svaret i Lasermannen, kanske finns inget rätt svar.