Vampyrer på Vällingbybadet

Jag skulle kunna stämma in i hyllningskören till Låt den rätte komma in av John Ajvide Lindqvist. Den är kusligt stämningsfull, bitvis andlöst spännande och med fantastiska personskildringar. Och det blir ju alltid litebonuspoäng när saker utspelar sig i en miljö jag känner igen, vilket denna bok gör. Den utspelar sig i området kring Blackeberg. Boken skulle kunna vara en fem av fem av möjliga.

Men. And here’s the men.

Språket! Jag ser gärna mig själv som språkliberal men att skriva han i objektsform gör ont i mig (Jag såg han komma, Vad gjorde det han att jag gick här (inte exempel från boken då jag lånat ut den till min minsta syster)). Det skär som knivar i mitt bröst och irritationen växer för varje gång. Och detta gjordes ständigt, inte bara som stilistiskt drag i dialoger eller så. Utan nästan hela tiden. Fast ibland skrev Ajvide Lindqvist honom förstås.

Det gjorde inte alls lika ont att han envisades med att skriva dom istället för de och dem. Fast ibland skrev han ju de och dem. Vad hände med den där regeln om konsekvens? Hade han tänkt vara språklig avantgardist vore det väl bättre att stryka varenda de och dem?  

Om jag någon gång inte har något bättre att göra ska jag sätta mig och göra en analys av varje han/hon, honom/henne och dom/de/dem i Låt den rätte komma in och se om jag hittar något mönster. Om ett mönster utkristalliserar sig blir det en femma. Annars känns det bara som dålig språkbehandling.

Men är man inte en språklig stofil som mig (ha!) finns det nog mycket att hämta i den här boken. Trots att den språkliga utformningen bitvis störde var innehållet så njutningsfullt nervkittlande att jag oftast inte alls tänkte på språket.

(Och liksom alla andra böcker som når en viss popularitet i Sverige har också denna filmatiserats. Premiär 24 oktober. Så passande.)