Aldrig nöjda?

Så fort jag började min vfu (dvs lärarpraktik) och jag pratade med eleverna om vad vi skulle göra fick jag frågan (eller snarare önskemålet): ”Ska vi titta på fiiiiilm?”. Nja. Inget jag lovade med detsamma. När jag hade planeringen för upplysningen klar fanns det plats för en film. Mycket av Jane Austen har ju filmatiserats, så det skulle kanske platsa. När jag då glatt berättar för eleverna att de ska få se film blir kommentaren: ”Men Jane Austen … det är ju tjejfilmer. Då tänker jag skolka”. Då blev jag lite trumpen.

Vampyrer på Vällingbybadet

Jag skulle kunna stämma in i hyllningskören till Låt den rätte komma in av John Ajvide Lindqvist. Den är kusligt stämningsfull, bitvis andlöst spännande och med fantastiska personskildringar. Och det blir ju alltid litebonuspoäng när saker utspelar sig i en miljö jag känner igen, vilket denna bok gör. Den utspelar sig i området kring Blackeberg. Boken skulle kunna vara en fem av fem av möjliga.

Men. And here’s the men.

Språket! Jag ser gärna mig själv som språkliberal men att skriva han i objektsform gör ont i mig (Jag såg han komma, Vad gjorde det han att jag gick här (inte exempel från boken då jag lånat ut den till min minsta syster)). Det skär som knivar i mitt bröst och irritationen växer för varje gång. Och detta gjordes ständigt, inte bara som stilistiskt drag i dialoger eller så. Utan nästan hela tiden. Fast ibland skrev Ajvide Lindqvist honom förstås.

Det gjorde inte alls lika ont att han envisades med att skriva dom istället för de och dem. Fast ibland skrev han ju de och dem. Vad hände med den där regeln om konsekvens? Hade han tänkt vara språklig avantgardist vore det väl bättre att stryka varenda de och dem?  

Om jag någon gång inte har något bättre att göra ska jag sätta mig och göra en analys av varje han/hon, honom/henne och dom/de/dem i Låt den rätte komma in och se om jag hittar något mönster. Om ett mönster utkristalliserar sig blir det en femma. Annars känns det bara som dålig språkbehandling.

Men är man inte en språklig stofil som mig (ha!) finns det nog mycket att hämta i den här boken. Trots att den språkliga utformningen bitvis störde var innehållet så njutningsfullt nervkittlande att jag oftast inte alls tänkte på språket.

(Och liksom alla andra böcker som når en viss popularitet i Sverige har också denna filmatiserats. Premiär 24 oktober. Så passande.)

Två av tre

Nu har jag läst Orwells 1984 och Boyes Kallocain. Huxleys Du sköna nya värld har jag läst betydligt mer än hälften. Jag lånade från skolbiblioteket men lämnade tillbaka när eleverna skulle börja läsa eftersom det fanns så få ex. Har beställt ett eget ex från internet. Det borde komma imorgon.

Vill hur som helst inte blogga alltför mycket om de böckerna. Kidsen kanske tittar förbi och om jag då rådissar någon av böckerna eller skriver en feministisk kritik av någon av böckerna (som om jag skulle orka) kan det nog påverka dem för mycket. Vill ju höra deras åsikter om böckerna, inte bara bekräfta mina egna åsikter.

Jag undrar om jag ska berätta för eleverna att jag utöver mina lärarstudier också läser religion. Och ändå hunnit läsa nästan tre böcker (plus lite annat), medan vissa av dem inte orkar läsa alls? Fast jag är ju lärarkandidat. Och tycker oma tt läsa.

Idag var jag dock tvungen. På utvecklingssamtalet med en elev framkom att de hade religionsprov och tvungna att läsa in 90 sidor. Då kunde jag inte låta bli att tala om att jag har tenta på 700 sidor i religion på onsdag. Där fick han så han teg! :)

Nä, men jag har faktiskt inte tid att blogga. Jag måste ju plugga.

På gränsen till off topic

Kanske är Facebook, Apberget eller Lunarstorm mötesplatser av samma dignitet som korvkiosken, fritidsgården eller caféet har haft under de senaste decennierna. Och kanske är det så att World of Warcraft, The Sims eller Halo kommer att ge framtidens vuxna lika nostalgiska känslor som Röda och vita rosen, Fia med knuff eller ångmaskiner ger dagens vuxna?

Ur Torgny Sandgrens ”Bakom skärmen – En beskrivning av vilka som spelar dator- och tevespel” (s. 51) i Ungdomsstyrelsens skrift Unga och nätverkskulturer – mellan moralpanik och teknikromantik. Finns här.

Kanske det kanske. Nu har jag bara läst inledningen till Sandgrens text, men jag är skeptisk. Det finns faktiskt vuxna som spelar både World of Warcraft och Sims (och kanske Halo, men det känner inte jag själv till). Susanne Möller på DN menar (här nånstans) också att det är problematiskt att tala om datorspel som en barn- eller ungdomsgrej. Det finns vuxna som spelar. Och hör sen.

Hur fasen man som lärare ska kunna få in datorspel i undervisningen under det fascinerande utvidgade textbegreppet är dock oklart. Jag har fullt sjå med filmerna!

Selma for president

Jag tror jag är kär i Selma Lagerlöf. Har just läst klart En herrgårdssägen. Bättre än så blir det inte. Lagom lång för att läsa på en eftermiddag men så full av liv och brustna drömmar och kärlek. Varför skriver inte folk så längre?

Och varför babblar folk så mycket om Strindberg? Inget jag läst av honom har berört mig ens ett uns så mycket som det Lagerlöf skrivit.

Små små ord

Ettorna bloggar på om sina dystopier. Och det är så intressant att se hur små ord kan ändra innebörden ganska mycket. Jämför meningarna (som handlar om 1984) där den senare är tagen ur en elevtext:

Boken är ganska spännande.

Boken är faktiskt ganska spännande.

Det där lilla ”faktiskt” gör hela skillnaden. Den visar vilka förväntningar (vissa) elever har på de böcker vi lärare prackar på dem. (Eller möjligen om böcker skrivna före 1995?) Om läraren tycker att man ska läsa boken måste den vara trist och tråkig. Eller?

Februari 2008

Louise Boije af Gennäs: Stjärnor utan svindel
En roman om den gifta drygt trettioåriga överklasstjejen Sophie som blir förälskad i en lesbisk radikalfeminist och vänsteraktivist. Trots en del rätt långtråkiga transportsträckor var boken överlag helt underbar. Personskildringarna är klockrena och jag-berättaren gör det enkelt att identifiera sig med Sophie.

Aidan Chambers: Böcker inom oss – om boksamtal
En bok om hur man kan bearbeta det man läst i klassrummet. Det handlar om att snappa upp elevernas tankar och åsikter om boken, istället för att pracka på dem ens egna åsikter. Det handlar om att skapa ett klimat i klassrummet där man inte behöver vara överens utan där skilda åsikter ses som berikande. Det handlar om att verkligen diskutera litteratur istället för att låta eleverna ägna sig åt gissa-vad-läraren-vill-höra-leken. Lättare sagt än gjort.

Liselotte Frisk: Nyreligiositet i Sverige – Ett religionsvetenskapligt perspektiv
En bok om olika nya religiösa rörelser i Sverige. Väldigt spännande läsning då mina grundkunskaper om annat än världsreligionerna visat sig ytterst … ja, grundläggande. Det är skönt att se att Frisk också tar alla rörelser på allvar och inte använder något von oben-perspektiv. Samtidigt väjer hon inte för de problem som finns kring vissa rörelser.

Judith A. Langer: Litterära föreställningsvärldar
Langer försöker visa hur vi alla då vi läser skönlitteratur skapar föreställningsvärldar. Dessa skiljer sig alltid åt beroende på våra tidigare erfarenheter. Därför skiljer sig alltid läsupplevelsen åt. Jag tänker mig att lärarens roll vid boksamtal då blir att hjälpa eleverna att skapa så rika föreställningsvärldar som möjligt.

Joyce Carol Oates: Stor i käften
En bok med en väldigt spännande början och sen blev det sträckläsning av. Oron som fanns i början av boken att den skulle bli långtråkig visade sig helt felaktig. Visst är den lite moraliserande och delvis förutsägbar, karaktärerna något kliché-artade, men jag tycker ändå det är en väldigt bra bok.

Februari blev en månad då jag påbörjade väldigt många böcker utan att slutföra dem. T ex George Orwells 1984, Karin Boyes Kallocain, Aldous Huxleys Du sköna nya värld (de tre har jag iofs läst förut), Selma Lagerlöfs En herrgårdssägen, Mikael Niemis Populärmusik från Vittula, och säkert något mer jag glömt.