Kort samtal

Idag provade jag lite kort att använda tekniken (eller vad den ska kallas) som Aidan Chambers presenterar i boken Böcker inom oss – om boksamtal. Eleverna hade fått läsa Pär Lagerkvists novell En hjältes död, egentligen för en språklig övning. Men jag tänkte bara kort prova Chambers grundfrågor. Man måste ju börja någonstans.

Grundfrågorna är:

• Var det något du gillade i boken?
• Var det något du ogillade?
• Var det något du inte förstod eller tyckte var svårt? Har du några frågetecken?
• Lade du märke till några mönster eller kopplingar?

Jag hann fråga om det var något speciellt de gillade med boken. Det var det väl inte direkt någon som gjorde. Jag behövde inte fråga varför (det ska man ju heller aldrig fråga, enligt Chambers). Det var för att den var så konstig, så många frågetecken. Speciellt undrade de varför hjälten hoppar från kyrktornet. Pengar kan ju ha varit en drivkraft, men hade han redan fått dem?

Det kändes så roligt att det verkligen var deras frågor som kom fram! Jag hade knappt funderat över det. Men nu funderade vi, gick tillbaka till texten och kollade. Hade han fått pengarna redan? Angav han några skäl för sina handlingar? Och det var nästan bara de som pratade. Jag sammanfattade och fördelade ordet. Tror inte jag styrde diskussionen nämnvärt.

Det här känns som början på ett bra sätt att samtala om böcker (och kortare texter, förstås). Varför ska läraren alltid ha sina fem frågor som ska diskuteras? Nej, eleverna kan nog själva avgöra vad de finner intressantast att prata om. Vill läraren absolut diskutera något speciellt kan ju denne vänta och se om det kommer upp ändå. Och om inte är det ju bara att ställa den frågan senare. Så tänker jag.