Vikten av relationer
21 januari 2008
Eftersom heterosexualiteten är norm, och det som avviker från normen ofta förtigs, osynliggörs delar av historien. Personer som behandlas i undervisningen förutsätts vara heterosexuella. Homosexuella relationer nämns ofta inte. I litteraturundervisningen kan författares relationer, i vart fall heterosexuella relationer, anses vara relevanta. Exempelvis diskuteras ofta hur August Strindbergs relationer till kvinnor påverkat hans konstnärskap. När man diskuterar Selma Lagerlöfs författarskap väljer man oftast att inte ta upp hennes förhållanden till kvinnor. Det anses pinsamt eller kränkande mot Selma Lagerlöf att nämna dessa relationer, och i stället överdriva hennes relationer till män.
Ur: Tystnadens tyranni, en skrift från HomO.
När jag först läste det stycket slog jag ifrån mig. På universitet använde vi sällan analyser där författaren stod i centrum. Oftast gjordes läsningarna utifrån texten. Visst varierade det från lärare till lärare, men i princip skulle texterna tala för sig själva. Man fick jämföra texter med varandra. Men författarens privatliv skulle inte blandas in i analysen av romanerna eller dikterna.
För vad har egentligen en författares sexualitet för inverkan på den litteratur han/hon skriver? Jag tänker på Jonas Gardell som ju är homosexuell och funderar på hur det påverkat hans författarskap (och då menar jag som sådant, inte huruvida han som författare bemötts annorlunda av förlag, medier, publik, mm pga sin homosexualitet). När jag läste En komikers uppväxt var det knappast så att jag fann det relevant att fundera på författarens sexualitet.
Sen vet jag att man vad gäller t ex Karin Boyes självbiografiska roman Kris ofta påpekar hennes bisexualitet. Men det blir väl lite av specielfall när det rör sig om självbiografier och inte “vanliga” romaner?
Efter att ha bläddrat igenom mina litteraturhistorieböcker och jämfört vad som skrivs om Lagerlöf respektive Strindberg vet jag inte vad jag ska säga. Omfattningen av vad som står om Strindberg och hans verk är inte jämförbart med Lagerlöf som bara får en bråkdel av sidomfång. Men om vi tittar på Jansson & Levanders Litteraturen – epoker och diktare står faktiskt en hel del om Strindberg och “kvinnofrågan”, där hans tre äktenskap omnämns. Om Lagerlöf sägs inte ett ord om hennes kärleksliv, eller relationer över huvud taget.
I Tystnadens tyranni uppmanades också svensklärare att uppmärksamma litteratur som bryter mot heteronormativiteten. En svår uppgift. Var hittar man tips om icke-heteronormativ litteratur? Den enda skildring jag läst av homosexuell kärlek är i Agnes von Krusenstjernas Älskande par (del 5 i von Pahlen-serien). Den enda del det är någon action i enligt min lärare på litteraturvetenskapen. Jag har också blivit tipsad om Louise Boije of Gennäs roman Stjärnor utan svindel.
Ge mig gärna mer tips på böcker som skildrar homosexuell kärlek, och då helst inte stereotypa skildringar av ”roliga bög-kompisen som hjälper huvudpersonen med shoppningen” och “sura feminist-flatan som bara hatar män”.
22 januari 2008 at 7:43
Z – en kärlekshistoria av Vigdis Grimsdottir är en jättebra roman. Den rekommenderar jag varmt.
22 januari 2008 at 5:12
För att bryta mot heteronormativiteten behöver man ju inte läsa böcker som skildrar just homosexualitet. Man kan ju även göra queerläsningar av de vanliga kanoniserade verken.
22 januari 2008 at 6:33
Kristiina: Ska ta en titt.
Sara: Det har du rätt i. Samtidigt tycker jag det är synd att det är svårt att på rak arm säga en kärleksroman som inte förutsätter att det handlar om kärlek mellan en kvinna och man.