Tomtebobarnen en produkt av sin tid

När man läser Elsa Beskows Tomtebobarnen i sken av Finn Zetterholms Barnvisan kring sekelskiftet (ur Kristin Hallberg (red.) Läs mig – Sluka mig! En bok om barnböcker) så är det lätt att se hur väl den passar in i sin samtid. De flesta drag som tas upp i Zetterholms uppsats går att hitta i Tomtebobarnen. “Sådana teman är naturen med blommorna och träden och djuren, årstidernas växlingar, fosterlandskärleken, lek- och friluftsliv och barnen själva i vardagslivets situationer” (Läs mig – Sluka mig! s. 306-7).

Det första och kanske mest självklara är den besjälade naturen (se Läs mig – Sluka mig! s. 307-9). Dels kan ju alla djur prata, men jag tänker också på bilderna, speciellt den på s 19 (om ni inte har samma utgåva är det den där tomtebobarnen gungar bock med älvorna) där stenarna ler mycket glatt och månen likaså. På det uppslaget får vi ju också möta älvor och just naturväsen hör också barnvisan till.

Det andra är årstiderna som var ett vanligt tema i barnlitteraturen redan på 1800-talet (se Läs mig – Sluka mig! s. 311). Just sommaren fick ofta ta stor plats, och det gör den också i Tomtebobarnen (5 akvareller av 15 om jag räknat rätt). Men vi får följa barnen ett helt år med lek, skola och arbete, och det finns något gott med varje årstid. Under våren märker vi också närheten till naturen och återfödelsen, för inte bara barnen får ungar utan “då kom ett småbarn till själva tomtemor” (Tomtebobarnen s. 32).

Nästa vecka blir det en text till om Tomtebobarnen. Men då om hur otidsenlig boken är idag. Huruvida böcker ska värderas utifrån sin samtid eller vår nutid kan man ju också fundera på.