Mig äger ingen

Nu har jag läst en av förra årets Augustpris-nominerade (om än inte vinnande) böcker, nämligen Åsa Linderborgs Mig äger ingen. Med tanke på förväntningarna jag hade kan jag inte säga annat än att jag är besviken. Den är inte på när den bästa bok jag läst, inte ens den bästa bok jag läste förra året (fast däremot den bästa i år).

Jag kände aldrig att jag fick grepp om karaktärerna. Jag kände inte igen mig, men hittade heller inget att hänga upp mig på för att göra det. De förblev distanserade för mig. Kanske var de för mänskliga, kanske hade jag velat ha svar på på vems “sida” jag skulle stå. Eftersom boken är “sann” (om det nu finns en sanning) och började med ett kapitel om faderns bortgång för att sen börja från början kronologiskt visste jag ju hur det skulle sluta. Jag visste dessutom att det gått bra för Åsa Linderborg i livet, så jag hade svårt att tycka synd om henne. Hon skulle ju klara sig.

Utöver det med karaktärerna kunde jag irritera mig på en del sidospår som jag kände onödiga, som om de inte egentligen tillförde historien något. Kanske kan det förklaras av vad Linderborg svarar i en intervju om varför boken uppkom: “Jag skrev boken till mina barn om deras morfar och ville ge dem det som är min sanning.” (Ur: Kollega, nr 1 2008.) Det kan förklara de många namnen på och historier om släktingar bakåt i tiden.

Samtidigt kan jag känna att den här negativiteten gentemot boken kan bero på Titanic-effekten. Jag såg Titanic först när den kom på video, medan många av mina vänner såg den flera gånger på bio, trånande suckade efter Leonardo di Caprio och började grina bara de hörde Titanic-låten (My heart will go on med Celine Dion). Mina förväntningar var då så högt ställda att jag ogillade den enormt när jag såg den. Och några år senare myntade jag begreppet Titanic-effekten, just om det som händer när någon hyllar något fenomen och detta något sen inte klarar av att leva upp till de förväntningar jag fått.

Jämfört med Titanic tycker jag dock att Mig äger ingen är jättebra. Det är bara det att den inte lever upp till mina förväntningar. Samtidigt finner jag det glädjande att Åsa Linderborg nu är tjänstledig för att skriva en bok till, denna gång en roman. Och den ser jag fram emot att läsa. Den vet jag ju åtminstone inte hur den ska sluta.