Frivillig B-kurs?

Göran Hägg gör sin årliga undersökning av skolböcker i Aftonbladet. I år svenskböcker för gymnasiet. Rubriken är “Än kan läslusten räddas!” och sen följer en genomgång av några bokpaket (fler ska redovisas under morgondagen), som på Häggs vanliga manér är ganska subjektivt. Sen håller jag med i mycket han säger, som att Edith Södergran och Elin Wägner också borde få plats i litteraturhistorian.  

Men det jag ställer mig frågande till är följande formulering, angående ett bokpaket som är uppdelat i klassiker och 1900-tal:

Den nya, lite lustiga uppdelningen bottnar kanske i en vilja att motsvara kursplanens indelning i obligatorisk A-kurs och frivillig fortsättning för teoretiska program, kallad B-kurs. Men bara på låtsas. För inte är det väl meningen att fordonsprogrammet ska nöja sig med det klassiska arvet, medan teoretikerna går vidare till nutiden?

Nej, Göran Hägg. Så är det nog inte tänkt. Om inte kursplanen ändrats, för sist jag kollade var både A- och B-kurs obligatorisk på samtliga program. Så här står det iaf i kursplanen: “Svenska A är en kärnämneskurs” och lite längre ner “Svenska B är en kärnämneskurs”. Tror bestämt att “kärnämneskurs” innebär att ämnet är obligatoriskt på alla program.

När jag gick i gymnasiet (runt 2000) läste vi 1900-talets litteratur under A-kursen och “resten” av litteraturhistorian på B-kursen. Dvs åt andra hållet. Enligt kursplanen ska man bekanta sig med litteratur under A-kursen, samt “känna till några vanliga myter och motiv i litteraturen”. Därför brukar man blanda lite grann, men lägga delar av litteraturhistorian som Antiken och de mer mytologosika delar ur Bibeln och vikingars mytologi på A-kursen.

Sen är B-kursen mer inriktad på just litteraturhistoria. I kursplanen står att eleven ska “kunna jämföra och se samband mellan litterära texter från olika tider och kulturer” och “ha tillägnat sig och ha kunskap om centrala svenska, nordiska och internationella verk och ha stiftat bekantskap med författarskap från olika tider och epoker”.

Ett sätt att säga det är att A-kursen i svenska på gymnasiet motsvarar det man studerar vid svenska institutionen på högskolor och universitet, medan B-kursen motsvarar det man studerar vid litteraturvetenskapliga institutionen. En språkligt och en litteraturvetenskapligt inriktad kurs alltså. Nu är inte gränsdragningen så skarp, då det finns en betydligt mer integrerad bild av svenskämnet än så i gymnasieskolan.

Hur som helst har Göran Hägg fel i sin tanke att det är olika kurser för praktiska och teoretiska program. Det är faktiskt samma kursplan. Sen står det i kursplanen att man ska kunna “jämföra och se samband (…) mellan texter med anknytning till vald studieriktning”. Visst kan man göra olika urval, gärna ihop med eleverna, men det är ändå samma kurs!

Är det inte ett rimligt krav om man ska recensera skolböcker att man läst kursplanerna för ämnet?