Ett reportage om manlighet

Stephan Mendel-Enks Med uppenbar känsla för stil är ett reportage om manlighet. Den tar sitt avstamp i det kanske manligaste som finns: fotboll (nåja). Eller, snarare det som i medierna kallas huliganvåld. I en uppgörelsen mellan två fotbollslag (det stod i boken vilka, men jag fäste mig inte vid det) dödades Tony Deogan. Det som störde många var att alla teg, ingen sa vad som hänt. Varken de som höll på samma lag som Deogan, eller de som höll på det andra. Fegt, hävdade medierna.

Men Mendel-Enk hävdar att vad dessa sk huliganer gjort egentligen är att hålla sig till det manliga idealet. Ett ideal som består i att behärska sig, vara lojal mot gruppen, offra sig för något större än en själv, hålla på de den interna hierarkin och den stenhårda uppdelningen mellan offentligt och privat, samt ett förakt mot svaghet.

Stephan Mendel-Enks lysande bok visar … hur den makt män erhåller enbart på grund av sitt kön ytterst alltid handlar om våld.

Maria-Pia Boethius 

Genomgående tema i boken är mäns våld, hur det manlighetsideal som råder leder till en våldsideologi. Men samtidigt är det inte så att alla män slåss. Bara sådär 0,5% (den siffra Mendel-Enk arbetar med) gör det. Ska då hela manligheten anklagas för det? Mendel-Enk menar att det är rimligt att göra det. Detta eftersom alla män tjänar på den maktbalans som råder i samhället. Genom att 0,5 % av männen ser till att maktbalansen bibehålls kan resten av alla män dra fördelarna av hierarkin men utan att få blod på sina händer.

Boken är bara 127 sidor, men är en ypperlig introduktion till hur manlighet skapas och vad det är. De diskussioner som avlöpt i media på sista tiden, med anledning av Pär Ströms debattartikel i Svenska Dagbladet 2 januari i år (Män kuvas av statlig feminism) kan få många svar av Mendel-Enk.

Här kan man läsa om fotbollshuliganer, klottrare, förskollärare, Killinggänget, mansjourer, Paolo Roberto, pissoarer, våldtäkter, mm, mm.

Men absolut mest fascinerande tyckte jag var Mendel-Enks analys av vad som skulle hända om man satte in Mikael Persbrandt i huvudrollen i nästan vilken som helst av Måns Herngren och Hannes Holms filmer. Mikael Persbrandt är ju mannen personifierad och har ett flertal gånger vunnit utmärkelser som Sveriges man, osv. Persbrandts roller innebär att spela en hårding som super och knullar. Björn Kjellman (som ofta haft huvudroller i Herngren och Holms filmer) spelar däremot en man som alla kan känna igen sig i.

Hade exempelvis machofiguren Gunvald Larsson likt mjukisen Adam i Adam och Eva ljugit oavbrutit för sin fru, tröttnat på henne för att hon börjat prata om att skaffa barn, satt på sin brorsas 17-åriga barnflicka för att sedan flytta in hos en tjejkompis, älta sina egna bekymmer för henne twentyfourseven och inte bidra med något annat till hushållet än att tvångsjucka mot henne i köket när hon försöker ha middag för sina tjejkompisar – då hade inte filmen varit en komedi längre. Det hade varit tragisk socialrealism och på hyrvideons baksida skulle ingen komma på tanken att skriva att de flesta tittare skulle känna igen sig.

Med Mikael Persbrandt i huvudrollen skulle det våld med vilket även ”vanliga killar” möter sin omvgivning avslöjats.

Ur: Med Uppenbar känsla för stil.